Älska dig till döds

Kapitel 8

Jag bestämde mig för att prata med Dylan efter första lektionen. Den första lektionen var matte. Framme vid tavlan stod läraren och pratade om olika ekvationer. Lektionen som skulle vara i femtio minuter kändes som om den bara var i en kvart. Det gick för snabbt. Jag vågade egentligen inte prata med Dylan, men jag visste att det var nödvändigt för att vi skulle bli vänner igen. Han skulle inte ta steget ialla fall. Det hade jag lärt mig genom tiderna när jag var tillsammans med Dylan. Det var alltid jag som tog steget. Faktiskt så var han en liten fegis. Och det kändes hemskt att jag faktiskt också var det just nu.

En liten fegis...

Raka vägen till Dylan! Det fanns ingen återvändo. Han stod bara ett par hundra meter framför mig. Jag småsprang fram till honom samtidigt som jag tänkte igenom vad jag skulle säga. Dylan stod med ryggen mot mig. Jag tog mod till mig och harklade mig. Inget hände. Jag petade han på ryggen istället. Han vände sig om.

"Hej", fick jag fram. Han svarade inte. "Hej?", sa jag igen. Denna gång lade han märke till mig.

"Aha, hej", sa han tyst.

"Du. Jag måste prata med dig. Och inte här."

"Varför kan du inte snacka här?"

"Därför det är för mycket folk!" Han svarade inte. "Kan du följa med mig?"

"Vad vill du egentligen?"

"Prata med dig! Det är något jag måste få prata med dig om. Jag ångrar det. Okej?"

"Okej." Jag tog han i armen och vi gick från den varma och väldigt fullproppade skolgården. Gården var full med elever som pratade och kastade vatten på varandra genom en petflaska. Det hade börjat bli ganska så varmt ute, så de flesta eleverna gick i ljusa jeans och en tunn tröja. Converse var ett måste när det hade börjat bli varmt ute.

Jag drog Dylan vidare till en annan gård där de mindre barnen hade sina klassrum. Vi satte oss på en ganska så ful bänk. Den hade börjat flagra av sig små trä flisor från färgen som hade suttit där sedan jag gick i sjätte klass. Att de inte målade om den? Skolan hade kanske inte råd med att måla om ett par bänkar. Mina tankar flög runder och jag glömde nästan varför jag satt på den fula bänken med Dylan.

"Vad är det som är så viktigt, att du måste ta med mig på rasten?"

"Du... Förlåt. Förlåt för allt jag har gjort mot dig. Förlåt för jag anklagade dig för något du inte hade gjort. Jag känner mig verkligen elak att jag skrek på dig innan jag visste vad som egentligen hände. Jag vill verkligen inte att du ska vara sur på mig."

Han log. Var det positivt eller negativt?

"Tack", sa han.

"För vad?"

"För du vågar säga förlåt, och att du verkligen menar det. Det syns på dig." Dylan tog ett litet steg framåt och stannade med sitt ansikte framför mitt. Han sträckte ut armarna innan han gav mig världens mysigaste kram. Hans kind trycktes emot min. Hans stora och biffiga armar höll om mig i ett fast tag. Han kramade mig ett långt tag innan han släppte mig. Dylan log mot mig. Han tog tag i min hand och höll den hårt.

"Tack", mumlade han igen innan han släppte taget om min hand och satte fart mot högstadiegården.

Allt var som det skulle vara. Jag var vän med alla jag ville vara vän med.

Just nu var jag världens lyckligaste tjej.

Sommaren närmade sig med stora steg. Snart så hade allt växt upp. Skotten på träden hade växt ut och blivit stora blad. Allt var helt perfekt. Jaden och jag hade levt som om ingenting hade hänt. Samma med Dylan. När Jaden hade fotbollsträning umgicks jag med Dylan så mycket jag kunde. Vissa helger när jag inte var med Jaden, var jag med Dylan på hans cross träning eller så satt vi och åt på café.