Älska dig till döds

Kapitel 3

Jag ville inte längta. Men plötsligt fick jag någon känsla av att jag längtade. Jag längtade efter Jaden.

Jag trodde att det hade gått för lång tid för att längta mer. Men det hade det inte. Plötsligt blev jag nervös. Jag skulle träffa Dylan imorgon, på klubben där allt mellan mig och Jaden började.

Men jag kunde inte säga nej till Dylan. Han skulle bli förtvivlad. Jag var tvungen att gå dit. Jag hade ju faktiskt sagt ja. Men jag hade kanske gett Dylan för mycket hopp. Att jag följde med honom för att jag hade glömt Jaden.

Helt och hållet.

Ju mer jag försökte glömma, desto mer längtade jag.

Nej, jag kunde inte svika Dylan, nu. Då skulle han ignorera mig livet ut. Och han var den ende jag behövde nu.

 ...

 Det blev fredag. Vid åtta kom Dylan och hämtade upp mig.

Han var klädd i ett par ljusa och håliga jeans. På överkroppen hade han en vit t-shirt med Rolling Stones tryck på. Vad jag vet så var Dylan ett stort fan av Rolling Stones. Utanpå sin t-shirt hade han en svart skinnjacka. Den såg ny ut.

Själv hade jag en vit blus med svarta midje höga paljett shorts.

"Hej", sa han muntert.

"Hej! Ska vi ta bussen eller har du din moped?"

"Jag tänkte att vi kunde ta bussen. Det blir för kallt att åka moped.", sa han och tittade ner på mitt ben.

Jag tog på mig ytterkläderna och följde med Dylan ut. Han hade rätt. Det var svin kallt ute. Jag huttrade som ett litet barn. Jag ångrade att jag inte tog mina jeans istället.

Dylan la armen om mina axlar.

"Får jag göra så här"?

"Om det värmer, så absolut."

Det värmde faktiskt. Vi gick i vinterkylan till busshållplatsen. Vi fick springa den sista biten så att vi inte skulle missa den. Vi hann precis och gick in och betalade. Vi satte oss ganska långt bak och snackade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord.

Tiden rusade iväg och efter en liten stund var vi framme. Jag såg skylten ovanför den svarta byggnaden. "Havanna Klubb"

De hade tagit bort ålders skylten som hängde bredvid ”Havanna Klubb” skylten. Jag gissade att det kanske var för stor byggnad för bara fjortonåringar och sjuttonåringar. Dylan och jag var på väg in till klubben. Utanför stod det fem killar och en tjej. De kan kanske ha varit lika gamla som oss. Jag gissade rätt. För det var Dylans polare. Om jag uppfattade det rätt så gick de tydligen på en annan skola.

Vi gick in. Jag försökte hålla mig i bakgrunden. Men lyckades inte. Så fort vi hade kommit in drog Dylan in mig i folkmassan som dansade till den dunkande musiken.

Mitt huvud började fyllas av flashbacks: När jag och Jaden var här. Den röda mini baren. Bartendern. Det var faktiskt samma bartender denna gången också. Bartendern hade klippt sitt långa blonda hår och satt upp det i en liten tofs bak på huvudet. Jag hade tyckt den där bartendern var snygg förra gången vi var här.

Dylan dansade tätt intill mig. Jag försökte hänga med, men tänkte bra på Jaden.

Plötsligt stannade den dunkade musiken, och salen började fyllas av en lugn låt. Jag kände igen den. Jag mindes. Samma låt som jag och Jaden dansade till. Kunde det bli lite mer läskigt?

Jag letade mig ut från den stora byggnaden. Dylan var tätt efter mig. Han skrek något, men jag kunde tyda vad det var han sa. Det snurrade bara i huvudet. Äntligen! Jag hittade den stora dörren och gick ut i vinterkylan. Inte långt efter kom Dylan.

"Vad är det?", frågade han oroligt.

"Du vet."

"Nej, det vet jag inte. Är det något så måste du berätta."

"Om jag säger så här då: Samma klubb och samma låt med Jaden."

"Aa. Jag fattar. Du har varit här med Jaden, väl? Om jag fattar rätt."

"Mmm..."

"Jag visste inte...", han hann inte säga klart meningen innan jag avbröt honom.

"Det är inte ditt fel. Det är mitt eget. Jag skulle inte ha följt med. Förlåt om jag förstörde din kväll. Men jag tror jag ska hem nu."

"Nej, stanna! Snälla?"

"Jag ska hem. När går nästa buss?"

"Jag följer med dig."

"Men dina kompisar. Kommer inte dem bli sura? Du kan ju inte bara lämna dem. Stanna här så åker jag med nästa buss."

"Nej! Jag följer med dig!", svarade han bestämt.

"Är du säker?"

"Hundra procent."

"Tack." För att försöka bryta tystnaden mellan oss, tog Dylan av sin jacka och la den om mig.

"Tack igen."

Vi gick mot busshållplatsen där bussen redan stod. Vi hoppade på och betalade.

Bussen stannade, och jag och Dylan hoppade av. Jag hade fortfarande Dylans jacka på mig. "Är din mamma hemma?", frågade han.

"Nej. Mamma har träffat någon ny kille som hon är förälskad i, så hon spenderar nästan alla sina kvällar i Malmö."

"Inte för att vara elak eller något sådant. Men är det inte lite oansvarigt av din mamma att bara lämna dig här."

"Hon lämnar mig inte. Om hon har träffat någon hon älskar så ska hon få vara med honom! Dessutom spenderade jag alla mina nätter och kvällar med…" Jag behövde inte säga hans namn. Dylan förstod redan.

Vi stannade utanför ytterdörren.

"Jaha. Då är det väl dags för mig att gå hem.", sa Dylan.

"Kan du inte stanna en stund. Jag vill inte vara ensam. Klockan är inte så mycket."

"Jag hade hoppats på att du skulle säga det."

Jag fnissade tyst för mig själv innan jag öppnade dörren.

 Tätt efter mig kom Dylan.