Älska dig till döds

Kapitel 10

Jag vaknade av att någon skakade i mig. Tydligen var jag inte död. Jag öppnade ögonen och fick se en man i röd dräkt. Han hade någonting för munnen. Han hade en gasmask för röken.

Han sa någonting som jag inte kunde tyda. Jag var för yr för att lyssna.

"Mhm... Du måste... Mhm... Till sjukhuset.", sa mannen innanför masken.

Han tog mig och bar mig upp. Elden var som bortblåst. Nu var det bara rök kvar.

När jag förstod vad han menade så lugnade jag mig. Han bar mig och ställde sig vid fönsterkanten. Utanför var där fullt med ambulanser, brandbilar och polisbilar. En brandbil hade hissat upp en hiss av något slag som mannan hoppade i. 

Jag höll mannen tryggt om halsen. Den så kallade "hissen" hissade ner oss försiktigt och innan jag kunde blinka var vi nere.

En ambulanssköterska kom fram till mig och lade upp mig på en bår.

"Jaden?"

"Hej, vännen.", sa sköterskan. "Vi ska hjälpa dig."

"Jaden! Han... mannen... någon."

"Du yrar. Vi ska få in dig i ambulansen och så ska du få träffa din mamma."

"Var är han?! Jag måste hitta honom!", skrek jag och började sprattla med mina armar.

"Du får prata med polisen sedan på sjukhuset. Du har fått ditt ben ur led så vi måste vrida tillbaks det."

"Men han har blivit kidnappad!! Vi måste hitta honom. Om jag inte får prata med polisen nu så tänker jag inte följa med!"

"Okej. Lugna ner din bara."

Ambulanssköterskan skjutsade in mig på båren i ambulansen. Väl inne i den stora ambulansen låga jag och väntade på en polis.

Jag grät tyst. Ingen skulle få höra det. Jaden. Han var borta. Jag skulle aldrig få träffa honom om jag inte fick leta upp honom.

En polis klädd i blå uniform kom in till mig.

"Hej. Jag heter Pontus", sa den polisklädda mannen. Han sträckte fram sin hand för att hälsa.

Det enda jag fick fram var ett svagt "hej". Pontus satte sig på ett säte bredvid mig.

"Jag hörde att någon hade blivit kidnappad. Kan du berätta hela historien för mig, så lovar jag att vi börjar leta efter honom direkt.", sa polismannen snällt till mig.

"Den maskerade mannen tog honom! Han bara tog honom!"

"Lugna ner dig. Jag förstår att du är upprörd men du måste lugna ner dig så jag kan höra vad du säger."

Jag tittade på Pontus. Han var ung. Inte mer än 24 år kanske. Han log snällt mot mig.

Hans leende smittade av sig. Jag log tillbaka. Sedan började jag berätta hela historien om hur mannen knackade på och om hur han misshandlade Jaden. Pontus satt med sitt block och skrev ner lite hela tiden. När jag berättade frågade han lite hela tiden.

"... och sedan vaknade jag efter att ha slagit i bakhuvudet i golvet.", avslutade jag.

"Hann du se nummerplåten på hans bil?"

"Nej. Eftersom det var mörkt ute så kunde man inte se den."

"Hann du se vilket bilmärke det var?"

"Det såg ut som en vinröd Volvo. Den var ganska så rostig på motorhuven. Jag vet att det kanske inte är till så mycket till hjälp men det är allt jag har att komma med."