Älska dig till döds

Kapitel 13

Alla dessa år hade jag levt tillsammans med någon. Antingen med mamma eller med Jaden som nu. 

Men nu har jag varit ensam i tre veckor. Den enda jag hade älskat av alla år jag hade levt var kanske på andra sidan jorden. Och han kanske behövde hjälp. Akut hjälp 

...

Jaden hade varit spårlöst försvunnen i tre långa veckor. Polisen visste inte vad de skulle göra. De berättade för mig att det hade gjort allt för att leta efter en vinröd Volvo med rost på motorhuven, utan några resultat. De hade hittat många sådana bilar men inget annat. Jag ville inte att de skulle ge upp. För om de gjorde det så skulle jag kanske också ge upp tillslut. Polismannen så kallad Pontus som hade förhört mig i ambulansen ringde varje vecka och berättade vad som hade skett och vad de hade spårat på senaste tiden. Jag uppskattade det verkligen, men tillslut så hade han helt plötsligt slutat att ringa. Jag visste inte vad det var eller om det hade hänt honom något. Han hade varit så snäll och trevlig och jag ville verkligen inte att något skulle ha hänt honom något.

Dagen efter jag och Dylan hade bråkat blev jag utskriven. Jag kunde gå, men inte snabbt. Jag hade inte förstått hur jobbigt och kämpigt det skulle vara att vara ensam ute i skogen ensam med ett ben som jag inte riktigt kunde springa på. Så om någon eller något skulle få för sig att anfalla mig så kunde jag inte springa. Jag försökte inte tänka på det, men ändå kom det upp i huvudet hela tiden.

När jag hade blivit utskriven hade jag först gått hem och tagit med de nödvändigaste sakerna som jag behövde. Sedan hade jag stuckit. Iväg från stan och ut i skogen. Jag hade slagit läger vid en liten sjö. Egentligen visste jag inte vad som väntade mig där ute. Jag visste ju heller inte var Jaden befann sig. Han kanske var nära mig eller längre bort än vad jag kunde ana. Så jag hade bara gått på ren magkänsla och börjat gå åt norr.

Känslan att inte ha Jaden nära mig var hemsk. Jag hade aldrig känt mig så ensam och otrygg som jag gjorde nu. Natten därpå sov jag inte en blund. Jag hade tänk på honom hela natten. Jag hade försökt att tänka mig tanken att Jaden låg bredvid mig och höll om mig, men det hade inte funkat.

Nästa dag öppnade jag ögonen vid gryningen. De sista timmarna innan solen hade gått upp hade jag legat och vilat och bara tänkt på Jaden. Hans ansikte kunde inte försvinna från mitt huvud. Det halvlånga, bruna och rufsiga håret som mina fingrar alltid lekte i var nu borta. De gyllenbruna skimrande ögonen kunde jag inte ens tänka på utan att börja gråta. Och hans doft, den ljuva doften hans nya Puma parfym som han alltid bar med sig. Allt det där var borta.

Jag hade förlorat honom en gång innan, och glöm att jag tänkte göra det igen!

...

 Ibland när jag inte kunde sova på nätterna låg jag och tänkte på skolan. Nu för tiden var det alltid ljust på natten. Sommaren var på väg. Några dagar innan Jaden blev bortrövad hade vi haft skolavslutning. Den hade varit lika tråkig som vanligt. Jag vet inte varför jag tänkte på skolan när det var sommarlov. Det hade känts så konstigt att helt plötsligt sluta nian och börja på gymnasiet. Jag hade sökt in på ett och kommit in på det. Jaden hade också sökt till samma men hade inte kommit in. Istället kom han in på ett gymnasium några kilometer bort från där jag skulle börja till hösten.

Det skulle nog kännas konstigt för Jaden att börja gymnasiet en gång till. Han hade redan gått på gymnasiet innan. Men sedan när han blev odödlig och tiden hade förändrats så kunde han inte bara fortsätta efter gymnasiet. Som han sa till mig: "Folk skulle börja undra."