Älska dig till döds

Kapitel 7

Jag vaknade av att mobilen ringde. Signalerna ekade i huvudet. Arhh! Jag som sov så gott. Vem är så dum så att man ringer klockan sju på morgonen?

Jag kollade på displayen. Det var Jaden. Vem annars? Skulle jag svara eller skulle jag låta telefonsvararen ta det?

Jag bestämde mig för att svara. Han hade ändå pratat med min telefonsvarare några gånger så jag kunde väl svara denna gång...

"Hej? svarade jag trött. "Jag sover faktiskt, så jag hoppas att någon är döende."

"Hej på dig med."

"Och du vill vadå?"

"Jag ringde dig flera gånger igår. Och du svarade inte. Jag trodde att något hade hänt dig. Jag blev faktiskt orolig.", sa han tyst.

"Hur kunde jag inte märka att du ringde igår?", sa jag och försökte låta sarkastisk.

"Ashlee. Jag måste snacka med dig. Och inte via telefon."

"Men vad vill du egentligen, Jaden? Du har ringt mig flera gånger efter att ha förödmjukat mig framför alla i matsalen. Är det normalt, eller?"

"Ashlee...", han hann inte säga klart meningen innan jag avbröt honom.

"Och sen så gör du så att jag blir ovän med Dylan. Tycker du det är schyst eller? Och inte mer med det. Du gör också så att jag får otroliga skuldkänslor!"

"Ashlee. Jag ringde dig för att be om förlåtelse. Efter att jag hade ringt dig sista gången igår så chattade jag lite med Dylan på Facebook. Han berättade att du hade skällt ut honom och han berättade för mig att han inte hade sagt någonting. Eller ljugit alls. Hans kompisar måste ha hittat på allt."

"Va? Så det var alltså inte Dylan?"

"Dylan berättade för mig att hans kompisar måste ha hittat på det om dig och honom. För han har inte ljugit om någonting. Och du ville att jag skulle tro dig. Medan du inte själv trodde på Dylan."

"Så... Du ber om förlåtelse för att du skällde ut mig för att du trodde att det var jag som hade ljugit? Och Dylan vet att det är hans kompisar som har hittat på allt. Vad det rätt?"

"Mm...", sa han och skrattade. "Förlåt, Ashlee. Jag borde haft mer fakta innan jag skrek på dig."

"Förlåt själv. Jag var dum som ens följde med Dylan till den där idiotiska klubben."

"Nej det var du inte. Jag hade bett dig att aldrig tro att jag kom tillbaka. Såklart du skulle få lova att ha kul."

"Så du är inte sur på mig?"

"Nej. Och du är inte sur på mig mer?"

"Absolut inte. Vet du? Jag trodde aldrig att vi skulle bli tillsammans igen. Jag trodde att du alltid skulle vara sur på mig."

"Hur skulle jag kunna vara sur på dig föralltid, Ashlee? Du är mitt liv. Om inte du fanns med mig så svär jag på att jag inte hade kunnat leva."

"Menar du verkligen det?"

"Absolut..." Jag kände hur hela min kropp blev varmare. Jag fick sätta mig upp i sängen och slänga av mig täcket.

"Okej", sa han. "Nu till något helt annat. Blir du sur om jag säger att jag står utanför din dörr och väntar på att du ska komma ut till mig?"

"Va?" Det klickade till i luren. Jag sprang ner från trappan och ut till ytterdörren. Jag öppnade dörren. Och där stod han. I sin nya läderjacka, en vit t-shirt och sina Björn Borg skor. I famnen hade han en bukett röda rosor. Han stod där. Ren och fin. Medan jag hade på mig mina extremt fula pyjamas byxor och ett vitt urtvättat linne.

Jaden sträckte fram buketten som han hade i handen till mig. Jag tog emot den innan jag slängde den på golvet. Jag gick närmare honom. Han tittade förvånat på mig. "Varför slängde du dem sådär?"

"Så jag kan göra såhär." Jag lutade mig framåt så att all min tyngd pressades mot Jaden. Våra läppar möttes försiktigt. Jaden lade armarna om mig och drog mig närmare. Jag höll honom hårt. Mina fingrar grävde sig in i lädret på hans jacka. Jag kände hur mina lungor letade efter luft. Jag drog min undan för att hämta andan, innan jag tryckte han närmare mig igen. Strax därpå skildes våra läppar igen. Jadens fingrar smekte mig ömma kind.

"Fan vad jag älskar dig Ashlee. Hur kunde jag bli så sur på dig?"

"Vet inte. Men jag vet en sak ialla fall."

"Vadå?"

"Vi måste till skolan. Klockan är mycket."

"Arhh... Nu förstörde du den mest romantiska stunden vi någonsin har haft.", sa han och kysste mig igen.

Jag vek undan. "Jaden. Vi får fortsätta någon annan gång med detta. För jag tror inte att jag ska gå såhär i skolan.", sa jag och tittade ner på min outfit.

"Lovar du?"

"Absolut. Skulle du vilja vänta här under tiden jag går upp och byter om."

"Mm." Jaden kysste mig en sista gång innan jag sprintade upp för trappan.

 Klockan tickade och jag hade inget att ha på mig! På skrivbordsstolen låg där mer kläder än vad det fanns plats. Jag haffade åt mina favorit jeans och tog desperat någon tröja ur garderoben. Jag la lite mascara på ögonfransarna och satte upp mitt krusiga hår i en lös knut. Jag sprang ner från trapporna som om jag var med i ett maratonlopp. Lika väl som om jag hade lämnat Jaden, lika väl stod han kvar och tittade efter mig.

Hans bruna ögon var som diamanter, och hans lena hår var som en liten babys hår. Jag gick ner till honom och kramade om honom.

Snabbare än kvickt satt vi på bussen till skolan. Färden till skolan var både glad och skrämmande. Jag satt och tänkte på vad jag skulle säga till Dylan. Jag hade nästan gjort likadant som Jaden hade gjort mot mig.

Och jag skämdes för det jag hade gjort. Jaden märkte nog att något var fel.

"Vad är det, Ashlee?"

"Det enda jag tänker på just nu är hur jag ska säga förlåt till Dylan. Vet du hur jag ska göra?"

"Det enda jag kan säga är att tala från hjärtat, och gör dig inte till."

"Talade du från hjärtat när du sa förlåt till mig?"

"Vilken dum fråga.", sa han och flinade. "Vad tror du?"

"Alltså, man vet ju inte riktigt med dig."

"Tack.", sa han och skrattade.

"Nä, jag bara skojar. Jag tror inte du hade sagt något om du inte menade det."

"Rätt svar."

Bussen stannade vid busshållplatsen utanför skolan.

Det kändes som om mitt hjärta gick i hundranittio! Jag var så nervös för att prata med Dylan. Men jag var faktiskt glad över att jag hade Jadens stöd.

Tala från hjärtat var rådet. Det var det enda jag skulle göra och det var det enda jag tänkte göra!