Älska dig till döds

Kapitel 12

Jag och Dylan satt tysta i det fula rummet. Doktorerna hade lämnat oss för idag. Jag bestämde mig för att bryta tystnaden.

"Vad var det du ville säga innan?", frågade jag honom.

"Vadå?"

"Precis när doktorn kom in?"

"Jaha... det. Äh, det var inget viktigt."

"Jo, någonting var det ju."

"Ja, men inget viktigt.", sa han frustrerat.

"Berätta... Snälla?"

"Det var bara en löjlig fråga. Det är inget!"

"Jo. Vi är ensamma och ingen hör. Snälla berätta?"

"Alltså... Jag måste bara få veta vad som kommer hända när vi väl har hittat Jaden. Kommer du och han...?", frågade han osäkert.

"Jag och Jaden är fortfarande tillsammans, och inget kommer stoppa oss att fortsätta vara det."

"Okej...", svarade han och tittade sorgset på mig.

"Snälla då får inte vara arg på mig. Du har redan vetat allt detta så länge."

"Ja, men jag måste ju alltid fråga."

"Mm. Men du?"

"Ja?"

"Du hjälper väl mig och leta efter honom?"

"Jag vet inte riktigt. Det är ju faktiskt polisens jobb."

"Ja, jag vet. Men skit i dem. Jag ska ju leta efter honom."

"Och du tror du kan göra det med ditt ben."

"Ja, faktiskt. Det gör inte ont. Jag kan bara inte gå riktigt än." Jag började bli riktigt irriterad på honom. Han hade lovat mig innan att han skulle hjälpa mig att söka upp Jaden igen. Men tydligen så hade allt vänt sig när han visste att jag fortfarande skulle vara tillsammans med Jaden.

"Och varför behöver du mig?"

"För att jag gör bara det."

"Du vill inte vara ensam."

"Nej! Jag vill ha med någon som förstår mig."

"Jaha."

"Och dessutom lovade du min mamma att du skulle följa med. Annars så skulle jag inte få lov att leta efter honom."

"Det är ju därför jag drar mig ur.", sa han och tittade in i mina ögon. Hans blåa skimrande ögon var blanka och fyllda med avundsjuka.

"Du vill inte att jag ska hitta honom?! Du vill att han ska vara...?"

Jag kunde inte säga ordet. Mina läppar blev förseglade innan meningen var slut. Och bara tanken på att han skulle vara det fick mig att må illa och kämpa lite till.

"Nej, det är bara det att jag inte tror att han är bra för dig?"

"Bra för mig?! Du vill att han ska vara död så vi kan vara tillsammans!"

"Nej... Jag vet inte."

"Du är fan dum i huvudet. Jag behöver inte dig!"

"Ash?", försökte han.

"Gå."

"Men jag kan förklara..."

"GÅ! Jag vill aldrig se dig igen!"

Dylans ögon var blanka och en tår föll från hans öga. Jag tyckte alltid att det var modigt om killar vågade visade hur de verkligen kände. Men nu var det annorlunda. Aldrig skulle jag fixa detta. Jag klarade mig själv ute i vildmarken. Ingen människa i världen kunde stoppa mig nu.

"Och du, Dylan?"

Han vände sig om hoppfullt.

"Du säger ingenting för min mamma! Om du gör det, så vet jag inte om jag någonsin kommer klara av att se dig mer."

Han sa ingenting. Dylan öppnade dörren och gav mig en sista blick. Hans ögon var röda och ansiktet tittade vädjande på mig. Men min kalla blick tittade avvisande på honom.

"Jag trodde faktiskt att du hade ändrat dig."

"Men vet du? Det har jag inte gjort och kommer aldrig göra."

"Jag tänkte väl det."

"Då tänkte du helt rätt!"

Precis när Dylan skulle gå ut kom en sjuksköterska och krockade med honom.

"Vad är det som händer här inne?"

"Inget.", svarade Dylan.

"Hur mår du, Ashlee. Du är alldeles röd i huvudet."

"Jag mår bra. Jag mår faktiskt mycket bättre nu än vad jag gjorde innan."

"Okej. Det var bra. Och bara så du vet så är dina prover bra, så vi kan skicka hem dig imorgon bitti."

"Perfekt."

"Ska inte du stanna?", frågade sjuksköterskan Dylan.

"Inte när det luktar lögner i hela rummet."

Stackars sjuksköterska. Hon fattade ingenting.

"Ska jag vädra?"

"Nej. Vill du vara snäll och stänga dörren. Jag vill vara ensam."

"Som du vill.", sa sjuksköterskan.

Dylan gick.

Jag var ensam i rummet. Precis som jag ville.

Eller?

Nästa morgon vaknade jag av persiennernas hål som var alldeles förstora för att tränga ut allt ljus som ville in genom hålen. Jag tittade på klockradion som de hade ställt bredvid mig.

09:10.

Frukosten hade redan serverats och jag hade varit utan mat i två dagar.nMin mage kurrade men jag visste att det inte fanns någonstans att äta här. Det ända som fanns att äta var en gammal rutten banan som personalen hade lagt fram till mig dagen då jag kom in på sjukhuset. Den såg verkligen inte så aptitlig ut. Sjuksköterskan som hade kommit in till mig när jag och Dylan hade grälat hade sagt att det var ok att bli utskriven idag.

Mitt ben var svullet men gjorde inte ont. Jag hade hoppats på att jag kunde gå normalt, men mina ben ville annorlunda. Men jag hade ändå bestämt mig för att slippa kryckorna. Jag ville verkligen inte leva ute i skogen med ett par kryckor, och absolut inte ensam. Faktiskt så visste jag ju inte var Jaden höll hus. Kanske var han i en byggnad i stan, eller kanske långt ute i skogen.

Men jag hade ändå bestämt mig för inte tro det värsta. Och absolut inte ge upp! Det var det sista jag hade tänkt på. 

Jag skulle klara det, med eller utan Dylan.