Älska dig till döds

Kapitel 6

Jag hade suttit ett bra tag i matsalen innan jag fick syn på Jaden. Han gick stormande emot mig.

"Hej babe", sa jag glatt. "Har det hänt något?"

"Hur kunde du?!", skrek han. Eleverna i matsalen vände sig om och stirrade på Jaden och mig.

"Va? Ursäkta men vad snackar du om?"

"Du vet mycket väl vad jag snackar om!"

"Va?", jag tittade frågat på honom.

"Så det jag har fått höra från Dylans kompisar var alltså inte sant?! Vill du att jag ska tro det, eller?!"

"Vad har du fått höra från dem?! Säg bara vad det är!"

"Du var på Havanna Klubb med honom. Enligt hans kompisar så hände det mer saker än bara lite dans. Jag trodde vi sa att vi hade slutat att ljuga för varandra."

"Jag lovar Jaden. Det hände inget mer. Jag svär. Vi dansade bara."

"Och det vill du att jag sak tro på?!" Nu hade alla i matsalen vänt sig om och satt och stirrade på oss. Jag kände hur tårarna började bränna i ögonen. Jaden var illröd i ansiktet. Jag såg vädjande på honom.

Han gav mig en kall blick innan han gick bestämt ut från matsalen.

"Jaden! Jag kan förklara. Det är inte som du tror!", skrek jag desperat efter honom.

Han fortsatte gå med bestämda steg ifrån mig.

"Jaden! Du kan inte lämna mig. Du lovade mig att du aldrig skulle lämna mig igen." Jag såg hur han stannade upp. Jag fylldes av hopp. Han kanske ville stanna. Lika snabbt som jag hade fyllts flöt hoppet ur mig. Han vände sig om och skrek.

"Jag lämnar dig inte. Du finns bara inte i mitt liv längre! Jo, och en sak till. Vi lovade varandra att vi inte skulle ljuga för varandra mer. Varför ska jag hålla mitt löfte när inte du gör det?!" Tårarna strömmade ut.

"Jaden? Nej! Det är samma sak som att lämna mig." Det hände ingenting. Han fortsatte att gå.

Jag reste på mig och sprang efter honom. Jag hann ifatt han och grep tag i hans arm.

"Snälla! Jag lovar... Det hände ingenting den kvällen. Vi dansade bara som kompisar. Och dessutom var du ju borta och sa att du inte skulle komma tillbaks, så om det hände något så skulle du ju inte bry dig eftersom du hade stuckit och lämnat mig i sticket!"

"Klart jag brydde mig om dig! Jag tänkte på dig varje dag, och hur du mådde! Men detta var droppen. Om jag visste hur du egentligen var så skulle jag aldrig blivit en del av dig. Det är någonting du inte fattar. Jag älskar dig! Men du vet inte ens vad det betyder!", skrek han mot mig.

Jag såg i hans ögon att han hade några tårar som gömde sig där inne. Plötsligt rullade en oskyldig tår från hans öga.

Han tittade sårat på mig.

"Jaden! Jag älskar dig också. Om du bara visste hur mycket!

"Om du verkligen älskar mig så skulle du inte ha gjort så här mot mig." Det var hans sista ord innan han lämnade mig. Han stormade ut från matsalen som nu hade förvandlats till en folkmassa som satt och stirrade på mig och Jaden.

Jag blev lämnad igen. Ensam.

 Jag visste att jag skulle snacka med Dylan. Hur kunde han ljuga för Jaden? Bara för att han ville att det skulle bli vi?

Allt han sa i morse var bara för att få mig att tro att han var oskyldig när allt detta skulle hända. Att han ens hade vågat svika mig.

Jag sprang ut från matsalen och sprang in på en toalett. Jag satte mig ner på golvet och grät. Tårarna rann som en fors mer från mina kinder. Jag satt där ett bra tag innan det knackade på dörren.