Oscar's Perspektiv
Jag förberedde mig för ännu en tuff dag. En dag med kränkande ord och knuffar. Jag hade lärt mig att leva med det. Det var min vardag helt enkelt.
"Oscar, kommer du?" Ropade mamma från nedervåningen. Hon skjutsade alltid mig och min syster.
Min syster, Isabella. Hon var sju år gammal. Blont hår och blåa ögon som jag. Men till personligheten var vi två olika personer. Jag höll mig undan och ville inte ha uppmärksamhet. Isabella ville alltid ha uppmärksamhet och gjorde allt för att synas. Men hon var ändå min bästa vän. Min enda vän.
Jag joggade ner för trappan och ut i hallen där mamma och Isabella redan stod klara.
"Oscar, du måste ta och skynda dig på morgonen. Vi har inte all tid i världen" Sa mamma irriterad och jag bara ryckte på axlarna som svar.
Jag satte på mig mina skor och tog min ryggsäck. Isabella tog min hand och vi gick ut till bilen.
"Oscar, jag vill inte till skolan" Sa Isabella när jag öppnade bildörren.
"Varför inte det?" Frågade jag. Jag ville inte heller dit. Men jag ville visa mig som en bra förebild för min syster.
"Elias var elak igår. Han sa att jag var ful" Sa Isabella allvarligt. Jag log åt henne. Hon var så söt när hon var arg eller irriterad. Hon fick alltid en liten rynka mellan ögonbrynen.
"Om han gör det igen så får du säga åt honom att sluta" Sa jag och satte mig på huk. Isabella nickade och gav mig en kram innan hon hoppade in i bilen.
Jag önskade att jag kunde säga så till mig själv. Om han gör något igen så får du säga åt honom att sluta.
-
Skolan hade gått segt som vanligt. Oliver och hans gäng hade varit på mig igen. Det var sista lektionen nu, svenska.
"Du bögen!" Väste någon bakom mig. Jag vände mig inte om för jag visste redan att det var Oliver.
"Vågar du inte svara din fjant?" Väste han igen. Jag försökte koncentrera mig på lektionen istället för att tänka på Olivers kränkande ord.
Oliver fortsatte störa mig. Han viskade saker, drog i min luva så att det kändes som att jag kvävdes och han slog gång på gång till mig i bakhuvudet. Inte så hårt, men tillräckligt starkt för att man ska känna smärtan.
Lektionen tog slut och som alltid försökte jag ta mig hem så fort som möjligt. Jag blev ändå stoppad av Oliver, Gabbe, Daniel och Samuel.
"Ska du hem till din pojkvän nu eller?" Sa Oliver med retsam ton.
"Juste, du har ju ingen. För du är så jävla värdelös" Sa Daniel sen. Jag kände hur tårarna försökte tränga sig fram och jag gick med snabba steg mot skolporten.
Där ute lät jag tårarna rinna. Jag fortsatte min promenad hem. Tårarna torkade jag bort för jag ville inte visa att jag hade gråtit för Isabella. Hon var den jag lev för. Den som gjorde mig lycklig. Så jag ville visa mig som en stark storebror. Som klarade av tuffa saker.
-
Timmarna jag hade varit hemma ägnade jag mig åt att lyssna på musik. Det var en av de få saker som fick smärtan att försvinna tillfälligt.
Att skriva fick mig också att må lite bättre. Jag skrev typ små korta brev ibland och berättade hur jag hade det. Jag skrev inte i dagbok, det skulle vara för riskabelt.
Jag skrev dem där små korta breven, slängde dem och skrev sen nya. För att inte riskera att någon hittade dem.
Jag hade precis skrivit klart ett av mina brev. Jag hade berättat om Isabella, Oliver, skolan och annat som hände i mitt liv.
Jag reste mig upp med brevet i handen för att slänga det i soptunnan utanför huset. Där fanns det inte en chans för någon att hitta breven.
Jag smög snabbt ner för trappan och ut i hallen. Skorna struntade jag i, det var bara några meter från huset till soptunnorna.
Jag öppnade ytterdörren och gick ut. Den friska luften blåste i mitt ansikte och jag stängde försiktig dörren igen.
Jag tassade ner för uppfarten mot soptunnorna. Jag lyfte på locket och skulle precis slänga ner brevet när en vindpust fick tag i brevet och det blåste iväg.
Jag försökte få tag i den men den bara flög ännu längre bort. Jag gav upp och gick mot huset igen.
Jag hoppas bara att brevet inte hamnar hos fel person. Hoppas det hamnar hos någon som faktiskt kommer bry sig.
