Oscar's Perspektiv
Jag var orolig för Felix. Hans mamma låg tydligen på sjukhus och han kände sig värdelös, igen.
Jag satt med i soffan med Isabella i knät. Hon kollade på Aristocats, hennes favoritfilm. Isabella ville alltid att jag skulle vara med när hon såg den. Så att vi kunde skratta tillsammans hade hon sagt.
"Kolla Oscar, katten spelar piano!" Sa Isabella och skrattade. Jag log. Den här delen hade hon alltid tyckt var lika rolig.
Katterna sjöng, dansade och spelade instrument. Man ville nästan själv vara med.
"Alla snubbar vill ju vara katt" Sjöng Isabella. Jag började också sjunga med. Att jag kunde hela låten var inte konstigt, för vi hade sett den filmen minst femtio gånger.
"Vad duktig du är" Sa jag när låten tog slut. Isabella log stort mot mig.
När eftertexterna började rulla sov Isabella. Jag lyfte försiktigt upp henne och gick mot hennes rum.
Jag öppnade dörren och gick in. Hennes rum var mestadels rosa, som många andra småtjejers rum troligtvis var.
Det var tur att Isabella hade pyjamas på sig, för det skulle vara väldigt krångligt att byta kläder på henne. Jag la henne i sin säng och stoppade om henne innan jag gick ut.
Jag sprang upp för trappan till mitt rum. Därefter slängde jag mig på sängen. Jag tänkte på vad jag gjorde för fel. Varför just jag blev Oliver's offer.
Det rimligaste var nog för att jag hade den "förbjudna" läggningen. Att jag var gay. Men det är liksom inget fel med det.
Men enligt Oliver var det väldigt fel.
-
Skoldagen hade precis börjat och jag hade svenska. Jag visste inte riktigt vad våran svenskalärare Morgan pratade om, eftersom att jag hade Felix i tanken.
"Oscar och Tova" Sa Morgan och jag vaknade upp ur min lilla drömvärld.
"Va?" Sa jag förvirrat och Morgan suckade och gav mig en trött blick.
"Har du inte hört vad jag har sagt?" Sa Morgan och jag skakade lite på huvudet.
"Okej, då får Tova berätta sen" Sa Morgan och fortsatte rabbla upp namn.
Jag förstod ingenting. Var det något grupparbete eller? Mina tankar vandrade iväg till Felix igen och jag vaknade inte förens Morgan sa:
"Nu kan ni sätta er i de par ni blev uppdelade i"
Tova kom gåendes mot mig. Hon hade blont hår och blåa ögon. Som de flesta andra tjejer i min klass. Det som skiljde henne och alla andra tjejer åt var personligheten.
Tova var lugn, trevlig och smart. Man brukade ju säga "dum blondin" men på henne stämde det inte.
"Det var ett tag sedan, Oscar" Sa hon tyst. Jag kollade ner i bordet. Minnena kom tillbaka, sånt som jag inte ville minnas.
Tova låg breved mig och lekte med mitt hår. Det enda som flög runt i mitt huvud var om jag faktiskt älskade henne.
"Hur känner du för mig?" Sa hon sedan och kollade på mig. Jag suckade. Det visste jag inte.
"Jag vet faktiskt inte, jag är fortfarande osäker på mina känslor" Svarade jag. Tova suckade.
Tova kände mig väl. Våra föräldrar hade varit goda vänner så vi träffades både i skolan och ibland på fritiden. Tova hade berättat för mig om sina känslor för mig. Jag hade inte gett henne ett direkt svar och hon väntade fortfarande.
"Oscar, jag är så sjukt kär i dig. Och det skär lite i hjärtat när du inte känner samma sak" Sa hon ledsamt. Jag såg på henne. Hon var en sån fin person, både på utsidan och insidan.
"Du vet att jag är osäker på min läggning" Sa jag. Det var sant. Jag visste inte om jag var hetero, bi eller homosexuell.
"Jag vet. Förlåt, jag ska inte pressa dig" Sa hon med ett litet leende. Jag log tillbaka och kramade om henne.
Veckorna gick och jag blev allt mer säkre på att jag var homosexuell. Jag berättade det för Tova först av alla, hon sa att hon var glad för min skull. Att jag äntligen hade 'funnit mig själv'. Jag blev glad och berättade för min mamma, Ogge och Oliver, som då var en av mina bästa vänner. Oliver blev nästan arg när jag berättade. Han skrek på mig. Det var då jag blev hans offer. Tova som fortfarande inte hade släppt mig hakade på Oliver och började mobba mig hon med. Efter ett tag slutade hon och bad om ursäkt, hon sa också att känslorna för mig fortfarande var kvar.
Hon sa upp all kontakt med mig en tid efter det. Jag kände skuld, för att hon fortfarande var kär. Olyckligt kär.
"Oscar är du okej?" Hörde jag Tova säga och jag vaknade upp från min lilla 'flashback'.
"Ja, jag mår bra" Sa jag och svalde hårt. Tova kollade på mig med fundersam min.
"Jag ser att något är fel, du gråter ju nästan" Sa Tove och la en hand på min axel.
Jag grät nästan hela tiden. Så svag som jag var. Ibland grät jag utan att något hade hänt. Det kunde vara vid middagen när jag åt, så kunde några tårar åka ner för kinderna.
"Det är inget" Sa jag. Tove tog bort sin hand och började berätta om uppgiften vi hade fått från Morgan.
Ännu en gång gick tankarna till Felix. Hur hade han det? Tänkte han på mig? Brydde han sig om mig på riktigt eller var allt bara en kul grej?
