Felix's Perspektiv
Jag fortsatte gå med snabba steg ifrån dem arga mannen bakom mig.
"Kom tillbaka! Jag är inte klar med dig!" Vrålade han. Jag ökade farten och var snart i något okänt villaområde.
Vinden blåste kallt och tyvärr hade jag bara en t-shirt och ett par jeans som skyddade mig från kylan.
Då såg jag något vitt fladdra i luften. Det kom närmare och då såg jag att det var ett brev. Brevet hamnade precis framför fötterna på mig. Som att den faktiskt skulle till mig.
Jag böjde mig ner och plockade upp brevet. Jag studerade det vita kuvertet men väntade med att öppna det.
-
Jag satt nu hemma i min lägenhet och pillade lite på brevet i min hand. Jag bestämde mig för att öppna det och rev försiktig upp kuvertet.
Själva 'brevet' var skrivet på ett vanligt linjerat A4 papper. Jag vek upp pappret och började läsa.
Hej.
Mitt namn är Oscar. Jag är 18 år gammal och bor med min syster och mamma i en liten villa utanför Stockholm. Inte för att någon någonsin kommer läsa detta. Men jag skriver ändå. Idag var Oliver på mig igen. Som vanligt. Jag förstår fortfarande inte vad han vill mig. Bara för att jag är gay, homosexuell, bög, kalla det vad du vill! När jag kom ut i början på nian var Oliver en av mina närmsta vänner. Men efter att jag berättade gick han över till den 'mörka sidan' typ. Jag hade bara en vän kvar, Ogge. Eller Oscar som han egentligen hette. Vi var bästa vänner och hade varit det sen dagis. Han stod upp för mig, även fast jag var homosexuell. Men förra året gick han bort i cancer. Jag har ingen kvar. Jag försöker varje dag att leva med alla sårande ord och sånt. Men jag klarar det snart inte längre. Att skära sig hjälper inte heller, det vet jag. För jag är en av alla dem som skär sig. Det hjälper i några minuter. Sen mår jag dåligt. Kanske för att jag gör det mot mig själv. Men jag behöver en axel att luta mig mot, någon som räddar mig när jag håller på att falla ner i mörkret. Ingen kommer ju se detta, så ingen kommer hjälpa mig.
Det var allt som stod i brevet. Han hade också skrivit sin adress. Varför han gjorde det när han inte trodde att någon skulle läsa det vet jag inte.
Oscar, som han hette, verkade som en bra person. Han verkade verkligen kämpa och har stått ut med mobbning i tre år.
Själv hoppade jag av gymnasiet. Skolan hade aldrig varit min grej. Att driva folk till vansinne och röka var min grej. Rökt hade jag gjort sen jag var 14 år då min 'kompis' nästan hade tryckt in ciggen i munnen på mig.
Jag var faktiskt också homosexuell. Ingen vågade säga emot mig. I andras ögon var jag farlig. Riktigt farlig.
Jag bestämde mig för att skriva ett svar till denne Oscar. Vad jag skulle skriva visste jag bara inte. Kanske beskriva vem jag var, fråga lite vem han var.
Tanken på att skriva till en okänd kille kändes lite läskig. Men den här killen kändes som någon speciell. Någon som jag skulle minnas.
