Felix's Perspektiv
"Denise ta det lugnt, det kommer ordna sig!" Sa jag till Denise som låg i fosterställning på golvet och grät. Sin mobil höll hon hårt tryckt mot bröstkorgen.
Denise's bästa vän hade skickat ett sms till henne där det stod 'kommer sakna dig, glöm aldrig mig'. Denise hade bara ramlat ihop och gråtit.
"Denise, vi vet inte säkert om hon är död" Sa jag och strök henne över ryggen. Vi hade faktiskt kommit varandra närmre, hon var inte en vidrig snorunge som jag hade trott.
Hennes bästa vän, som hette Celina, mådde tydligen väldigt dåligt och hade försökt ta sitt liv tidigare men inte lyckats.
Jag hade också försökt ta mitt liv en gång. Det var när jag var femton, det var samma år som mina föräldrar slutade bry sig om mig. Jag hade få vänner och kände att jag inte var värd att leva.
Så en kväll låste jag in mig på toan och plockade fram olika tabletter. Jag minns inte vad det var för några men jag svalde flera stycken. Fem dagar senare vaknade jag på ett sjukhus.
Mamma var arg när jag vaknade, hon skrek på mig och frågade varför jag hade gjort så. Pappa var bara besviken på mig och pratade inte med mig på tre dagar.
"Hon är borta" Viskade Denise med hes röst. Jag skakade på huvudet.
"Säg inte så" Sa jag och lyfte upp Denise. Jag la henne i soffan och satte mig breved. Hon skakade och letade efter min hand. Jag tog hennes hand och hon kramade den hårt.
"Jag behöver dig Felix" Viskade hon och kollade på mig. Jag nickade svagt.
"Jag vill inte bo hos mamma" Viskade hon igen. "Hon slår mig"
"Va?" Sa jag förskräckt. Mamma skulle aldrig slå någon med mening.
"När jag får dåliga betyg blir hon arg och slår mig" Viskade Denise och torkade sig under ögonen.
Jag kände hur ilskan började ta över och försökte ta djupa andetag för att inte gå till mamma och läxa upp henne.
"Snälla får jag stanna här?" Bad Denise och jag skakade på huvudet. Hon kunde verkligen inte bo här.
Jag hade haft problem med polisen förut, även med olika kriminella personer så jag kunde ha blivit arresterad vilken dag som helst.
"Du kan inte bo här, det är för farligt" Sa jag och Denise la ner huvudet igen. Jag strök henne över kinden.
Om jag bara hade sagt ja.
-
Dagar blev till veckor och jag var fortfarande hemma med Denise som fortfarande inte hade smält det som hänt.
Dagen efter Denise hade fått smset ringde Celina's mamma och berättade att hon var död.
Mamma fick också veta och sjukanmälde Denise för att hon skulle få hämta sig. Det mamma inte visste var att Denise gick till mig när hon var på jobbet.
Jag hade inte skickat något brev till Oscar på tre veckor och hoppades på att han mådde bra.
I hans senaste brev skrev han inte så mycket. Bara att Isabella hade brutit armen, dem kanske skulle skaffa en hund och att Oliver hade varit rätt konstig på senaste tiden.
Varje kväll hade jag sagt till mig själv att jag skulle skriva ett brev, men det blev aldrig av.
Hoppas bara han mår bra.
