Brevet var färdigskrivet och jag satt med pennan i min darriga hand. Med snirkliga bokstäver skrev jag:
Från din Oscar.
Jag vek ihop brevet och la det i ett kuvert. Jag gick ut i hallen och satte på mig skorna. Mobilen lämnade jag på hallbyrån och sen öppnade jag dörren.
Innan jag stängde dörren kollade jag in i huset en sista gång.
"Förlåt, jag älskar er" Sa jag och kollade mot ett inramat foto på Isabella, mamma och mig. Det var sommaren 2009. Då var jag tolv. Då hade jag inga problem alls.
Tanken på att Isabella skulle behöva växa upp utan mig var hemsk. Att gång på gång påminnas om att hennes bror tillslut inte orkade mer. Men jag var tvungen.
Jag stängde försiktigt dörren och började springa mot Felix lägenhet. Lägenheten låg bara tio minuter ifrån mitt hus.
Jag drog upp porten och gick tyst upp för trapporna till andra våningen. Jag gick fram till han dörr som det stod F. Sandman på.
Jag öppnade försiktigt brevinkastet och la ner brevet. Tyst stängde jag brevinkastet igen och började gå ner för alla trapporna igen.
När jag kom ut ur huset började jag springa mig tågspåren under bron.
Det fanns en bro en bit ifrån lägenheten Felix bodde, där under åkte det tåg nästan hela tiden. Så jag skulle säkert lyckas med mitt lilla 'uppdrag'.
Jag närmade mig spåren och slutade springa. Döden skrämde mig inte längre. Jag slappnade av.
Allting snurrade i huvudet. Felix, Oliver, breven, Isabella, mamma, skolan, Ogge, Tova, precis allt.
Vad skulle ändras när jag var borta? Skulle Oliver fortsätta mobba? Skulle Felix bry sig? Hur skulle Isabella och mamma ta det? Hur skulle Tova reagera? Skulle Ogge varit glad för min skull? Att jag för en gång skulle bli lycklig?
Jag var två meter ifrån spåret när ljudet av ett tåg kom närmare och närmare. Jag såg två tåglampor på håll.
Jag klev några steg närmare spåret. Tåget kom i en rasande fart. Snart var allt över.
"Förlåt!" Skrek jag innan jag hoppade ut framför tåget. Ingen smärta kändes. Det kändes som att det mörka försvann ur min kropp.
Ett starkt ljussken syntes och i slutet stod Ogge och vinkade. Han hade tårar i ögonen och allt hår hade han tillbaka på huvudet.
Jag sprang in i hans famn och vi stod där och kramades i vad som kändes som tre år. Det var det bästa som någonsin hänt i mitt liv.
Eller, det bästa som någonsin hänt efter mitt liv. För nu hade jag försvunnit från jorden. Min själ var i himlen, men min livlösa kropp var på jorden. Redo att begravas.
Kramen Ogge gav mig var den bästa någonsin. Men jag kunde inte undgå att föreställa Felix istället för Ogge. Även fast jag inte visste hur han såg ut. För jag saknade Felix. Jag saknade honom även fast vi aldrig hade träffats.
Jag saknade hoppet Felix gav mig.
Det var han som höll uppe min livslust.
Det var hans brev som räddade mig.
