Felix's Perspektiv
Jag stod i hallen och höll det öppna brevet i min hand. Brevet var från Oscar och det som stod i det var något som ingen ville läsa.
Förlåt Felix, glöm aldrig mig.
Den meningen åkte runt i mitt huvud. Glöm aldrig mig. Glöm aldrig mig.
Jag ska aldrig glömma dig.
Innan jag kom hem hade jag precis lämnat ett brev hos Oscar där det stod varför jag inte hade svarat.
Men han skulle aldrig få mitt brev. Han skulle inte få min ursäkt. För han fanns inte kvar.
Han hade säkert gråtit samtidigt som han skrev. För det var flera utsuddade bokstäver och det var lite svårt att se.
Det var mitt fel att han tog sitt liv. Det var mitt fel och det var Oliver's fel. Oliver hade mobbat honom och jag hade inte funnits för honom när han behövde mig.
Vi båda var skyldiga.
Jag sparkade av mig mina skor och gick med tunga steg in till köket. Jag satte mig vid köksbordet och la brevet framför mig på bordet.
Alla hans hemligheter fanns på detta papper. Hemligheter som han hållit undan för alla. Pinsamma, hemska, sorgliga och konstiga hemligheter.
Jag läste samma mening om och om igen. Då såg jag hur små tårar droppade ner på pappret. Jag grät.
Det var inte ofta som jag grät. Om jag verkligen brydde mig grät jag. Så jag brydde mig om Oscar.
Jag brydde mig om honom för att jag älskade honom. Ja, precis. Jag var så jävla kär i honom.
Även fast jag inte kände honom på riktigt, bara genom hans brev, så hade mina känslor blivit större och större för varje gång hans brev kom till mig. Men det var först nu som jag förstod varför jag blev helt varm i kroppen när jag läste allt han skrev.
Jag tog upp mobil ur fickan och skickade iväg ett sms till Omar.
Till: Omar, 18.34
Snälla kom hit, jag behöver någon.
Jag la ner mobilen igen och hämtade alla andra brev från Oscar. Jag läste igenom allihop innan Omar kom in i köket.
"Är det Oscar?" Frågade han när han såg mig med rödgråtna ögon och flera brev utspridda på bordet.
"H-han är b-borta" Viskade jag och lät flera tårar rinna.
Omar var snabbt framme vid mig och gav mig en kram. Jag blötte ner hans axel men han verkade inte bry sig.
"Du vet att jag alltid finns här för dig, eller hur?" Sa han och jag mumlade ett 'mm' mot hans axel.
Han släppte mig och såg på mig. Blicken han gav mig fick mig att gråta mer.
Oscar var borta, hans brev skulle aldrig skickas mer. Jag träffade honom aldrig, men jag skulle mer en gärna velat se honom le. En enda gång. Ett äkta leende.
Han hade skrivit att han älskade mig. Att han var så himla kär i mig.
Om han då var så kär, varför lämnade han mig ensam kvar?
Vissa frågor kommer aldrig att få svar.
If you loved me, why did you leave me?
-
Men ingen visste att Oscar hade en person till som älskade honom.
En person som ingen kunnat gissa. Oliver.
Han hade inte kunnat ta in att han var förälskad i Oscar. Så han såg till att mobbningen blev värre, samtidigt blev kärleken för Oscar större. Men Oliver var för svag för att visa att han ville vara med Oscar.
Den stora tuffa Oliver vågade inte vara med den svaga lilla Oscar.
Nu behöver han inte vara med Oscar.
För han är borta.
Och det är Oliver's eget fel.
För han dödade den lilla Oscar.
The End
