Felix's Perspektiv
En månad hade gått. Jag och Oscar hade skickat flera brev till varandra. Eller, lämnat breven hos varandra.
Det förvånade mig att jag aldrig såg Oscar eller att han aldrig såg mig när vi lämnade breven.
I hans senaste brev hade han berättat mer om den där Oliver. Oscar beskrev honom som en hemsk person.
Oliver verkade rätt lik mig ändå. Festade, krossade hjärtan och gjorde folk galna. Men Oliver var värre mot andra.
Jag satt och skrev ett nytt brev till Oscar när det ringde på dörren.
Jag gick ut i hallen och öppnade sedan dörren. Där stod min syster. Denise.
"Hej, Felix" Sa hon och jag kollade bara på henne med en mördande blick.
"Vad vill du?" Fräste jag irriterat. Hon ryggade tillbaka lite och såg med glansiga ögon på mig.
"Mamma och pappa, dem..." Började hon innan tårar började rinna ner för hennes kinder och hon kastade sig i min famn.
"Schh, Denise. Vad har hänt?" Sa jag och gick till soffan med Denise. Hon satte sig ner och jag satte mig ner breved henne.
"Berätta nu" Sa jag och Denise torkade tårarna.
"Jo, mamma och pappa har börjat bråka mer på sista tiden..." Började hon och tog sedan ett djupt andetag.
"Sen idag när jag kom hem så hittade jag mamma blåslagen i köket. Pappa var helt spårlöst försvunnen, jag ringde en ambulans och när mamma hade åkt sprang jag hit" Sa hon och brast ut i gråt igen.
Jag tog in henne i min famn. Hon lutade sitt huvud mot mig axel och hennes tårar gjorde min t-shirt en aning blöt.
"Vi åker till sjukhuset och kollar hur det är med mamma" Sa jag och jag kände hur Denise nickade mot min axel.
-
Sjukhusets väggar var smutsvita och golvet var grått. Vi gick fram till en man som satt i receptionen.
"Ursäkta, finns Helen Sandman i något av rummen?" Frågade jag och mannen kollade upp från datorn.
"Jag kan kolla efter" Mumlade han och kollade ner på skärmen igen. Han tryckte snabbt på tangenterna.
"Rum 102, våning två" Sa han sedan och pekade mot hissen. Jag tog Denise's hand och gick mot hissen.
Vi gick in och Denise tryckte på tvåan. Tänk att min mamma låg skadad på sjukhus. Jag släppte tanken. Det här skulle gå bra.
"Framme" Sa Denise och dörrarna åkte upp. Vi gick ut och letade efter rum 102.
Denise som var lite framför mig stannade framför en dörr och skulle precis gå in när en sjuksköterska kom ut.
"Här får ni inte gå in!" Sa hon strängt.
"Snälla vi måste in till henne!" Sa Denise. Sjuksköterskan kollade misstänksamt på mig och Denise.
"Är ni släkt med henne?" Sa hon sedan. Denise nickade.
"Vi är hennes barn" Sa jag och sjuksköterskan nickade. Hon öppnade dörren och vi gick in.
Där inne satt mamma på sjukhussängen. Hon var alldeles blek och hon hade en slang som satt fast i armen. Hon läste nån tidning och märkte inte oss förens Denise gick fram till henne.
"Denise, älskling" Sa hon och Denise kramade henne. Jag stod kvar vid dörren. Dem släppte kramen och mamma såg mig.
"Felix" Sa hon lågt. Jag svalde hårt för att inte låta tårarna komma. Jag hatade verkligen att mamma älskade Denise mer. Denise var alltid så mycket bättre än jag.
"Vad gör du här, Felix?" Sa mamma. Hon sa det inte på ett snällt sätt. Hon sa det på ett kallt och känslolöst sätt.
"Förlåt för att jag ville hjälpa dig, jag ska gå" Sa jag och vände mig om för att sedan öppna dörren och gå.
Jag smällde igen dörren och lät tårarna komma. Jag sprang mot hissen. Inne i hissen stod det en tant med en bukett blommor. Hon kollade konstigt på mig men jag ignorerade henne.
När hissen var nere igen sprang jag så fort jag kunde mot busshållplatsen. Jag sjönk ner på bänken och begravde ansiktet i händerna.
Jag betydde ingenting för mamma. Jag tog upp min mobil och gick in på kontakter. Jag klickade på Omar och väntade. Jag behövde någon att prata med. Det gick tre signaler, sen svarade han.
"Hallå?" Sa han. Det lät som att han var ute, för bilar och personer som pratade hördes i bakgrunden.
"Omar" Sa jag tyst och torkade bort tårarna.
"Felix, vad har hänt?" Sa han oroligt. Jag andades lugnt för att inte brista ut i gråt igen.
"Hjälp mig" Pep jag.
"Felix, säg vad som har hänt!" Sa han igen med stressad röst.
"Jag betyder inget för henne" Pep jag igen.
"Jag kommer över Felix, stanna hemma till jag kommer" Sa han och jag mumlade ett tyst ''okej'' innan jag la på.
Bussen närmade sig och jag reste mig upp. Den stannade och jag gick framåt i långsam takt. Då kom jag att tänka på brevet som jag inte hann skriva klart. Om jag var snabb skulle jag nog hinna skriva klart det. Till Oscar.
