My Own Bad Boy

Kap.9 - Did This Really Happen

Lizzies perspektiv
Jag vaknar upp på morgonen med en arm runt min midja. Jag har sån huvudvärk efter att gråtit så mycket igår. Allt jag kommer ihåg är Riley som försökte sig på mig och Adrian som räddade mig. Mer än så orkade jag inte tänka efter, det gjorde för ont i huvudet. Sakta vänder jag mig om för se vem det är. Adrian! Jag kan inte hejda mig själv när jag känner ett leende växa fram på mina läppar. Min mage kurrar till, jag behöver nog nåt att äta. Försiktigt reser jag mig från sängen för att inte väcka honom och går ut till köket.

Jag är precis klar med våfflorna när Adrian kommer ut i köket. Han ser helt död ut. Han är sjukt sexig också i bara sina kallingar där han står! Jag känner hur mina kinder hettar upp bara för tänkt en sån tanke. Wow jag märker lugnt att jag borde skaffa mer erfarenhet av sex. Kanske jag skulle skämmas mindre om såna tankar då.
"God morgon." Säger Adrian trött och sätter sig ner vid köksön när jag står och lagar mat på andra sidan av den.
"God morgon." Svarar jag snabbt och räcker honom en tallrik med våfflor och sylt på.
"Tack. Härlig frukost man får." Säger han och flinar. Där är den Adrian jag känner till. Han som alltid hade nåt mer att säga med sina meningar, som slängde en massa sarkastiska svar till en, som alltid ville vara överlägsen alla andra, som aldrig gav sig i en fight.
"Varsågod!" Säger jag bara och står kvar bakom spisen.
"Sätt dig, jag blir stressad." Uppmanar han bestämt. Jag suckar. Han som hade varit så gullig.
"Nej, jag står hellre." Svarar jag bara och suckar igen.
"Vadå nej? Sätt dig för i helvete!" Säger han nu surt. Han som alltid får som han vill för alla är så rädd för honom. Det var Adrian det.
"Du hörde. Nej. Du säger inte åt mig vad jag ska göra." Svarar jag irriterat.
"Men va fan Lizzie! Jag vill bara att vi ska kunna äta frukost som normala personer. Är det för mycket begärt?" Säger han tröttsamt.
"Nej, men du kunde sagt det istället. Jag är ingen hund direkt. Jag tar inte order från nån. Så det så!" Säger jag bestämt och tar min tallrik och går och sätter mig ner bredvid honom.
"Jag har märkt det. Du vet den attityden är vad som får dig i trubbel." Säger han och suckar. Jag suckar också. Vi skulle bråka igen, man kände lugnt att det var på väg.
"Det är vad du fortsätter säga till mig ja, men jag tror dig inte. Inget har hänt hittills eller hur?" Svarar jag irriterat.
"Igår. Behöver jag ta upp vad som höll på att hända igår?" Säger han hårt och ser på mig nu.
"Nej det behöver du inte idiot." Säger jag surt och ger honom en mördarblick. Jag reser på mig och går ut från köket in till vardagsrummet. Jag hör honom sucka och sen resa på sig. Hans fotsteg kommer närmre och närmre. Han var på väg till mig. Jag suckar tungt när jag hör honom komma in i vardagsrummet. Snabbt trycker jag igång tv:n så jag kan fokusera på den istället. Adrian stannar vid valvet in till vardagsrummet och ser på mig från där.
"Lizzie? Förlåt. Jag borde hållit min käft stängd. Jag borde vetat att det var för tidigt att ta upp det sådär." Säger han uppriktigt. Jag sliter min blick från tv:n och ser på honom. Han verkar faktiskt mena vad han säger. Fast han hade redan gjort mig så jävla förbannad. Han hade kunnat säga vad som helst och jag skulle ändå va irriterad på honom just nu. Varför var han tvungen att göra det så jobbigt? Jag suckar.
"Ja det borde du ha gjort." Säger jag bara och ser på tv:n igen. Jag hör hur han tar ett djupt andetag för behålla sitt lugn.
"Va fan Lizzie! Kan du aldrig möta mig halvvägs?" Skriker han nu på mig. Jag ryggar till lite av hans rösthöjning.
"Kan du aldrig lämna mig ifred?" Skriker jag tillbaka.
"Nej det kan jag inte. Lite svårt att göra det när du envisas med att bo under samma jävla tak som mig i ett fucking år!" Fortsätter han skrika på mig med.
"Bara ett halvår till och sen är du av med mig. Sen vill jag aldrig mer se dig!" Skriker jag på honom.
"Lilla gumman tror du jag vill se dig mer än vad jag måste?" Säger han hånfullt. Jag blir lite tagen av det där. Det gör mer ont än vad det borde göra att höra.
"Varför gjorde du det du gjorde för mig igår då? Det var ingen som bad dig eller tvinga dig eller hur!" Svarar jag honom frustrerat.
"Edward bad mig." Säger han tyst.
"Jaha, då får jag väl tacka honom då." Säger jag förvånat och kommer av mig. Vi bara stirrar på varandra för en stund innan jag vänder på klacken och stormar in i närmsta sovrum för att komma ifrån Adrian. Han suckar där ute, jag kan höra honom slå till nåt innan det blir helt tyst där ute. Jag brister ut i gråt så fort jag låst dörren om mig.

Adrians perspektiv
Vi stirrar intensivt på varandra ett tag innan hon vänder på klacken och stormar in i nåt rum. Man hör hur hon låser om sig och sen kommer det alla tjejer gör bakom stängda dörrar. Gråter ut. Jag hade sårat henne. Det visste jag. Fan Adrian! Jag suckar och sparkar till det närmaste till mig innan jag sätter mig i soffan frustrerad. Det är helt tyst i lägenheten förutom Lizzies snyftningar och mina andetag. Jag hör hur hon försöker dämpa gråten allt hon kan tills hon inte hörs alls längre. Lite orolig blir jag. Borde jag kolla till henne? Slå in dörren kanske? Jag reser mig upp och går bort till dörren där Lizzie försvunnit in genom.
"Lizzie?" Säger jag oroligt. Inget svar.
"Vad vill du idiot?" Säger hon surt från andra sidan dörren.
"Släpp in mig!" Säger jag bestämt och rycker i dörrhandtaget.
"Nej!" Svarar hon mig.
"Jag slår in dörren om du inte öppnar frivilligt." Säger jag hotande.
"Fine!" Säger hon och slår upp dörren. Jag ser henne helt tårögd och med ögon som är helt rödsprängda efter gråtit igen.
"Vad fan håller du på med?" Säger jag surt och ser på henne. Man ser hur hennes läpp börjar darra och hon är på väg att börja gråta igen. Jag drar in henne i min famn utan att ens fråga om lov eller läsa av situationen. Hon stretar emot först men sen ger hon sig och lägger armarna om mig.
"Var det verkligen Edward som bad dig?" Säger hon osäkert.
"Ja och nej." Svarar jag henne och kan inte låta bli att flina åt allt. Såklart hon skulle ställa den frågan. Vad förväntade jag mig? Jag släpper lite på min omfamning så jag kan se henne i ögonen.
"Vad menar du med det?" Säger hon oförstående.
"Jag bad honom kolla upp Riley och jag frågade Edward om hjälp. Då när han leta fram allt så bad han mig också att se till att inget hände dig. Fast jag gjorde det inte för hans skull." Svarar jag henne ärligt. Av nån anledning ville jag att hon skulle veta allt just i denna stund. Att hon skulle veta att jag gjorde det där för att jag ville, och inte för nån annan.
"Så jag borde tacka er båda?" Frågar hon och ler lite.
"Ja jag antar det. Fast även om han inte hade sagt något hade jag ändå gjort det." Säger jag snabbt och nu ler hon ännu mer. Hon är precis på väg att säga nåt men jag är för rädd att höra svaret så jag kysser henne passionerat.