My Own Bad Boy

Kap.16 - Morning Glory

Lizzies perspektiv
Jag vaknar av att radion går igång. Motvilligt öppnar jag ögonen. Igår kväll hände det konstigaste, Adrian kom in här och sov hos mig. Det måste ha varit en dröm.
"God morgon beautiful." Säger en bekant hes röst. Jag hoppar till av överraskning. Det var ingen dröm.  
"Kom du verkligen in här igår kväll och bara sov?" Säger jag förvånat till honom. Han gömmer sig i kudden med ansiktet och svarar bara med ett "Mm".
"Så vad betyder det? Kan Adrian ligga i samma säng som en tjej utan att ha sex med henne? Otroligt, ett mirakel." Retas jag med honom. Innan jag vet ordet av tystas min mun ner av Adrians läppar. Som vanligt vill jag bara ha mer av honom, jag kan inte hejda mig och drar honom mot mig. Han fattar vinken och flyttar sig så han hamnar ovanpå mig. Jag känner hans händer läggas runt mina kinder, mjukt och försiktigt. Han stannar upp och ser på mig.
"Känns det bättre?" Säger han retsamt.
"Jag bad aldrig om det." Svarar jag trotsigt.
"Svaret på din fråga är ja jag kan ligga i en säng utan att ligga med henne. Har bara aldrig haft nån nytta av det tidigare." Säger han fortfarande med sina händer runt mina kinder som han smeker lätt med sina händer. Han ser på mig granskande, allvarligt, letande efter något jag inte vet.
"Så varför gjorde du det igår?" Säger jag nyfiket. Jag får knappt fram några ord, han är så nära men ändå utan räckhåll för mig.
"Därför jag ville, och du verkade inte direkt ha något emot det. Precis som förrigår." Säger han och flinar efter sista meningen. Jag suckar, Adrian var tillbaka. Den jag hatar.
"Get off me douche, och ut ur mitt rum!" Säger jag och försöker knuffa bort honom från min kropp. Han skrattar roat åt mitt försök och glider smidigt av mig. Jag ser på honom och ger honom onda ögat.
"Som du vill, som du vill." Skrattar han vidare med och reser sig från min säng. Han har bara kallingar på sig och jag kan inte låta bli att studera hans kropp. Hans underbara, perfekta kropp. Han är precis på väg att gå när jag öppnar munnen.
"Adrian?" Säger jag allvarligt.
"Vad Lizzie?" Säger han trött och ser på mig.
"Inget, förlåt att jag störde dig." Svarar jag sårat när jag hör hans svar. Jag vänder mig om i sängen. Han suckar och sen hör jag hans fotsteg närma sig. Jag kan inte låta bli att le åt att han vände om för mig.
"Lizzie, jag menade inte så. Förlåt. Vad ville du säga?" Säger han omsorgsfullt och sätter sig i sängen. Han smeker min arm, vilket är typ det enda utanför täcket. Jag suckar och vänder mig mot honom. Jag ser honom i ögonen. Borde jag berätta?
"Adrian jag vill att du ska veta en sak. Jag förväntar mig inget av dig efter detta men jag nåste åtminstone få försöka." Säger jag tyst. Han smeker min kind, tar bort mitt hår i ansiktet, ser på mig. Nu var verkligen min chans.
"Okej, berätta." Säger han mjukt. Jag ska precis fortsätta när vi båda hör Sonja ropa "Frukost ungar!". Vi suckar och jag är först upp från sängen. Redo att gå, och aldrig berätta för honom.
"Lizzie?" Säger Adrian fortfarande sittandes på sängen.
"Ja?" Säger jag oskyldigt och backar långsamt mot dörren. Han tänkte inte släppa det. Fan också! Han reser på sig och går fram till mig.
"Du skulle berätta nåt. Det verkade som det var nåt viktigt för dig, så snälla för en gång skull släpp hela tuffa akten och berätta vad det var du ville säga." Ber han mig. Jag ser in i hans ögon.
"Det var inget, jag ångra mig." Säger jag nästan andlöst.
"Snälla Lizzie, för fan!" Säger han surt och smäller till väggen bakom mig. Jag rycker till av smällen och hans plötsliga vrede.
"Vi har en frukost att närvara vid." Säger jag och duckar under hans arm för ta mig ut ur rummet.

Alla sitter ner vid köksbordet, knäpptysta. Man skulle kunna höra en nål ramla här. Jag slänger en blick åt Adrians håll. Han har inte rört sin frukost. Jag känner mig dum, tänk om han anade vad jag skulle säga och ville höra det. Tänk om han kände likadant.
"Ska du bara sitta där?" Säger Sonja surt åt Adrian. Han reser på sig hastigt och lämnar rummet.
"Kom tillbaka här unge man!" Ropar Thomas efter honom. Allt vi hör är fotsteg i trappan och sen Adrians sovrumsdörr smällas igen.
"Va fan håller han på med?" Säger Sonja och vänder sig till Thomas.
"Jag vet inte men jag ska ha ett snack med den jävla ungen." Säger han mörkt och reser på sig. Jag får en klump i magen. Han kommer slå honom! Min första och enda tanke just nu. Thomas försvinner upp. Alla vi andra sitter knäpptysta kvar vid köksbordet. Tusen tankar snurrar runt i mitt huvud just nu.
"Vad fan tror du att du håller på med ungjävel!" Hör jag Thomas skrika på Adrian.
"Jag tror ingenting, jag vet. Jag vet att jag lämnade köksbordet för jag ville vara ifred och inte störd av dig snutjävel!" Svarar Adrian stöddigt tillbaka. Det är då det kommer. En dov smäll hörs mot en kind. Jag måste göra nåt. Jag kan inte bara sitta här! Jag reser på mig instinksivt. Första jag känner är en hand som greppar tag om min handled för stoppa mig att gå nånstans. Sonja. Jag ser på henne förvånat.
"Låt de lösa det." Säger hon bestämt. Jag kan inte tro mina öron. Jag hade redan en gång låtit Thomas slå honom och inte gjort nåt. Jag tänkte inte låta honom komma undan med det ännu en gång.
"Så du tänker allvarligt bara sitta där och låta honom slå Adrian? Du måste skämta med mig! Jag fattar inte hur du kan leva med dig själv." Svarar jag med avsky. Hon blundar.
"Bara sätt dig." Säger hon allvarligt och försöker dra ner mig på stolen. Men jag står stadigt kvar.
"Slår han dig också? Är det därför du inte gör ett skit när ditt eget barn blir misshandlad av sin pappa?" Fortsätter jag.
"Jag sa sätt dig Lizzie!" Svarar hon mig förbannat och reser på sig hon nu också.
"Jag hörde dig. Men jag svär till gud att om du inte släpper mig nu kommer jag både anmäla dig och Thomas till polisen för misshandel. Så mitt förslag är att du släpper min arm och stoppar Thomas eller sätter dig ner själv." Svarar jag henne förbannat. Hon hade krossat alla gränser nu. Hon släpper mig, och jag springer upp till Adrian. Jag öppnar Adrians dörr som står på glänt. Det första jag ser är Adrian som ligger på golvet, på väg upp. Han hostar och spottar sen blod på golvet. Thomas är precis på väg att sparka honom i magen.
"Sluta!" Skriker jag och springer fram till Adrian och slänger mig framför honom. Thomas stannar upp och ser på mig. Jag sitter på knäna bredvid Adrian och lägger mina armar runt honom. Smeker honom lugnande över ryggen. "Lizzie" Hostar Adrian fram.
"Du vet inte vad du gör. Han förtjänar det. Du är bättre än så Lizzie." Säger Thomas och spottar blod i papperskorgen. Antagligen hade Adrian fått in en smäll på Thomas. Jag ser upp på Thomas, en respekterad man inom polisstyrkan. Vad gick så fel att han slår sitt eget barn?
"Nej, du har fel. Ingen förtjänar att bli slagen, och speciellt inte av sin egna far." Säger jag och reser på mig. Jag står framför Adrian så Thomas inte kan slå honom mera. Thomas ser på mig och jag ser tillbaka bestämt på honom.
"Om du vill skydda honom, be my guest." Säger Thomas tillslut och lämnar rummet. Jag sätter mig ner igen vid Adrian. Han sätter sig upp mot väggen som stöd. Jag ser på honom oroligt. Han ser helt förstörd ut. Adrian ser på mig lika oroligt och oförstående. Han har sår överallt i ansiktet och en blåtira som börjar ta sin plats vid ögat. Jag smeker hans kind försiktigt, och inte för en sekund släpper jag hans blick. Adrian tar min hand i sin, tvingar mig att stanna upp med att smeka hans kind.
"Lizzie?" Säger Adrian skrovligt.
"Ja?" Säger jag mjukt.
"Gör aldrig om det där. Fattar du det?" Säger han bestämt och börjar resa på sig. Han jämrar sig i smärta. Jag tvingar honom att sitta kvar.
"Jag tyckte jag gjorde mig pretty clear om att jag tar inte order från någon." Säger jag och flinar.
"Ja du gjorde väl det, men du måste lova mig det. Jag vill inte se dig bli slagen." Säger han meningsfullt.
"Okej, men låt oss få dig härifrån och till ett sjukhus. De där revbenen behöver bli undersökta, och nej du har inget att säga nåt om det." Säger jag och lägger hans arm runt mina axlar för stödda honom upp.