En andra chans

6

Klockan var ett när jag släpade mig ur sängen och stapplade ut ur sovrummet och in i vårt trånga kök. Morsan stod vid spisen i sin rosa morgonrock, håret uppsatt i en rörig knut, med en cigg i mungipan och rörde i en panna med äggröra samtidigt som hon hällde upp ett glas vin.

"Ägg är dyrt," muttrade hon utan att ge mig en enda blick.

"Sprit är dyrare," kontrade jag innan jag gick mot diskbänken och tog ut ett glas ur skåpet för att fylla upp det med kranvatten.

Jag känner en trevande hand på min axel innan hon snabbt tar bort den. "Du ser hemsk ut."

"Nån jävel hoppade på mig på väg hem från jobbet," svarade jag kort och hon nickade bara. "Jag klarar mig."

"Det gör du alltid," svarade hon och hällde upp äggröran åt mig på en av tallrikarna jag diskat igår kväll. 

Jag tog emot tallriken och slog mig ner på en av pallarna vid köksbordet, kastade i mig hälften och erbjöd henne resten. Hon sneglade på mig ett tag innan hon tog tallriken och åt upp det sista. 

"Du behöver inte snåla längre, jag har ett fast jobb den här gången, men du kan väl spara på elen i alla fall? Hela jävla stället var upplyst när jag kom hem igår."

Hon nickade lite, tog sitt vinglas och gick mot vardagsrummet för att ta sin plats i soffan. Mornarna var alltid bäst, hon var nästan normal när hon sovit en hel natt, men ju längre dagen gick desto mer frånvarande blev hon. Hon drack för att slippa depressionen, det visste jag, och jag hade slutat hata henne för det. Nu kände jag mig mest bara tom. Hon var föräldern men det var jag som fick ta hand om henne. 

Tillbaka i mitt rum så packade jag ryggsäcken, tog på mig den fuktiga jobbtröjan, gick till badrummet och borstade tänderna och kollade klockan. Jag skulle inte vara där på flera timmar egentligen, men idag ville jag hinna snacka med Bryce innan öppning så jag gjorde mig klar och drog dit direkt. 

Vägen dit kändes annorlunda idag och jag undvek gatan där jag lämnat idioten. Förhoppningsvis skulle jag aldrig mer se han, men jag ville snacka med Mr Michels för säkerhets skull. Kroppen värkte och jag hade undvikit spegeln hela morgonen men jag misstänkte att jag såg blåslagen ut.  

Det tog längre tid att komma fram än vanligt och med en suck insåg jag att dörren var låst och jag hade ingen nyckel. Jag hoppades innerligt att bakdörren var öppen, men kom på att Bryce kanske inte var där än så jag tog fram mobilen och skickade iväg ett meddelande.

Det tog inte länge innan dörren på framsidan öppnades och Bryce mötte mig i grå träningsbyxor och bar överkropp. "Du är tidig." Jag nickade lite och var på väg att säga något när han fick syn på mitt blåslagna ansikte och tog genast ett steg åt sidan för att släppa in mig. "Ser smärtsamt ut."

Jag skrattade till och nickade igen, "hoppas som fan att den andra killen mår jävligt mycket sämre."

Jag var på väg mot en av stolarna men han skakade på huvudet och ledde mig mot en av dörrarna som hade en handskriven pall med ordet "privat" på sig. Han öppnade dörren åt mig och guidade mig upp för trappan som ledde till en liten lägenhet. Hans lägenhet. Den var sparsamt inredd men jag kunde se skymtar av hans liv och personlighet där inne. Självklart var han intresserad av motorcyklar, tänkte jag och himlade med ögonen och sneglade på tavlorna som prydde väggarna.

"Soffan är din," sa han kort och lämnade rummet.

Jag slog mig ner i den röda skinnsoffan och kände hur musklerna skrek, men jag hann inte slappna av innan han var tillbaka med en låda i händerna. Han drog fram en pall och satte sig mitt emot mig, tog tag i min haka och inspekterade vart enda blåmärke och skrapsår innan han fuktade en bomullstuss och började badda min hud. Det sved som fan men jag sa inget.

"Du vet den där nya snubben från igår," började jag och han nickade lite. "Han följde efter mig efter att jag drog." Plötsligt kom jag ihåg varför jag drog tidigare, Michels närhet orden han sagt som fått hela min kropp att reagera och jag kände genast hur kinderna hettade. 

Istället la jag fokus på mannen framför mig och genast såg jag hur musklerna spändes i hela hans överkropp men rösten var lugn när han frågade, "han gjorde det här?"

Jag bet mig i underläppen, men ångrade mig genast. Idioten hade spräckt den igår och en våg av smärta sköljde över mig. Hur fan kunde en liten läppskada göra så jävla ont? 

"Han sa att jag hade antytt saker under kvällen," skrattade jag torrt och såg ner på mina händer som vilade i knät, "så jävla sjukt."

"Jason," sa han mjukt och höjde min blick, "har han-..?"

"Nej!" avbröt jag snabbt med en hint av panik i rösten och försökte undvika känslorna som Bryce omtänksamhet lockade fram. Jag grät aldrig längre, så varför fick jag pressa undan tårarna den här gången? "Han var full som fan och jag, jag lät honom aldrig... han fick fan vad han förtjänade."

"Bra," sa han och såg mig rakt i ögonen innan han reste sig och gick mot ett annat rum. När han kom tillbaka hade han en filt med sig, ett glas vatten och en burk tabletter. "Ta två, sov en stund så kan vi snacka mer sen. Jag har några samtal att ringa."

Jag gjorde precis som han sa, sparkade av mig skorna och kröp ihop i hans soffa, filten doftade precis som han, hur fan jag nu visste det, och av någon anledning fick det mig att känna mig trygg. Jag slöt ögonen, lät tabletterna göra sitt och lyssnade på Bryce's fotsteg som lämnade rummet. Från andra sidan dörren hörde jag hur han snackade med någon och han lät inte glad. Men smärtan och känslorna gjorde mig helt slut och innan jag han tänka mer på saken så hade jag somnat hårt med en Rout 66 kudde under huvudet och en ny växande känsla i bröstet.