En andra chans

21

Min kropp värkte på ovanliga ställen när jag vaknade och jag kröp närmare mannen som sov bredvid mig för att få känna hans värme igen. Jag hade trott att jag varit redo, men första gången är alltid första gången och hur kan man egentligen vara helt redo för en sån grej. Rollerna hade varit ombytta, han var den med erfarenhet och jag var den som var osäker till skillnad från de gånger jag varit med mina ex. Men han hade varit försiktig, mjuk och omtänksam och tillslut hade det varit jag som bett honom om mer.

Min hand letade sig upp till hans bröst och fingrarna började leka med de mjuka korta lockarna som klädde hans hud. Jag skulle aldrig tröttna på honom, han var min nu och jag var hans.

Det tog inte länge innan jag väckt honom och han vände sig mot mig och drog mig närmre. "God morgon," mumlade han med raspig röst och tryckte läpparna mot min panna.

"God eftermiddag," retades jag och flinade.

Han sträckte sig genast efter sin klocka som låg på nattduksbordet och stönade när han såg tiden. "Vi behöver åka."

Jag putade med underläppen och klättrade upp och satte mig gränsle över honom när han låg på rygg igen. Mina fingrar fortsatte att leka med hans brösthår, vi var fortfarande nakna och jag kände genast hur han hårdnade under mig.

"Är du säker?" frågade jag och bet mig i underläppen.

Bryce tog ett fast grepp om min midja och hävde ner mig i madrassen så att han låg över mig. "Helt säker," svarade han med ett leende, men jag kunde se på honom att han hellre hade stannat i sängen han med. Sedan böjde han sig ner och gav mig en lång kyss innan han reste sig ur sängen och gick mot väskorna, "det är inte långt kvar nu."

Jag gäspade stort och sträckte på mig innan jag reste mig upp för att klä mig jag med. Det mesta av våra kläder var använda och för första gången så önskade jag att jag hade mer att välja mellan. Jag drog över en tjock svart hoodie över huvudet och valde mina grå jeans med hål i knäna innan jag kastade en blick mot Bryce.

"Är du säker på att vi är välkomna där?"

Han såg frågande på mig, "är du nervös?"

Jag ryckte på axlarna och försökte spela obrydd, "Mer orolig kanske."

Hans armar letade sig runt min midja och leendet han gav mig var ett försök till att lugna ner mig, "dem har levt där i tio år utan att bli hittade, vi kommer vara trygga där."

Jag nickade lite, "du är familj och så, men jag då? Vad tror du dom kommer tycka om mig?"

Han suckade lite och kramade mig hårdare, "du är min Jason, och det kommer dem märka direkt. Ingen kommer ifrågasätta varför du följt med."

Vi packade ihop och tog hissen ner till receptionen, Bryce betalade medans jag gick och köpte något ifrån restaurangen som vi kunde äta på vägen och snart var vi tillbaka i bilen igen. Bebyggelsen försvann och runt omkring oss syntes bara mer och mer skog och relativt tidigt passerade vi en stor skylt med texten Välkommen till Kanada!

Jag kunde inte låta bli att känna någon form av lättnad, vi hade lämnat ett helt land bakom oss, kanske var det här som vi skulle få en ny start. Både han och jag.

Jag ville fråga om hans familj men samtidigt visste jag att det var känsligt. Vilka hade han kvar? Var det syskon, föräldrar eller avlägsna släktingar som skulle möta oss.

"Ligger det nära gränsen?" frågade jag tillslut.

Bryce skakade på huvudet, "vi kommer köra i minst fem timmar till."

"Så vad tänker du göra när vi är framme? Jag menar, vill du starta något nytt företag eller så?"

Han slickade sig om läpparna igen, så där som han gjorde när han funderade på vad han skulle svara. Han var fortfarande så hemlighetsfull.

"Jag antar att jag kommer hjälpa till där jag behövs," svarade han kort. "Vi har en viss struktur där jag kommer ifrån, man föds in i ett rangordnings system kan man säga." Jag rynkade pannan och såg oförstående på honom, det lät så konstigt i mina öron. "Har vi tur så går det smidigt att hitta våra platser i-.. i samhället."

Det var som om han pratade ett helt annat språk, men jag försökte mitt bästa för att förstå. "Och går det inte smidigt..?"

Han suckade djupt, "då kan det bli lite jobbigt ett tag, men det är inget du behöver oroa dig för."

Jag sjönk I hop I sätet och lutade huvudet mot bildörren. Allt började kännas jobbigt igen, jag hade ingen aning om vilka de var eller vad de hade för traditioner. Ju mer han berättade desto konstigare kändes det.

"Är du säker på att vi inte leder dom dit då?" frågade jag tillslut, "dom som jagar dig."

Han nickade lite, "det är just därför vi är på väg dit. För jag vet att du kommer vara säker där."

Resten av resan var vi ganska tysta, vi småpratade om landskapet och snön. Om att bilen var en bra investering för jag hade frusit haft ihjäl mig på en motorcykel. Vi pratade om att vi skulle köpa nya kläder, skaffa en laptop åt mig så att jag kunde plugga igen och att jag snart skulle kunna höra av mig till mina vänner igen.

Nerverna lugnade sig så småningom. Han hade den effekten på mig. Men precis när jag börjat slappna av igen så ringde hans mobil. Bryce körde åt sidan och gick ut för att ta samtalet och genast började mitt hjärta bulta igen. Han gick fram och tillbaka framför bilen och han såg irriterad ut. Irritationen övergick till ilska och tillslut hörde jag vad han sa.

"Så var fan tycker du att vi ska ta vägen? Jag har inget annat jävla val!"

Orden fick blodet att isa inombords, han hade haft fel. Vi var inte välkomna.