En andra chans

12

Jag låg där och stirrade intensivt på den gamla klockradion som stod på hans nattduksbord. Det var en sådan där gammal model med röda digitala siffror som lös alldeles för starkt när man skulle sova. Under dagarna jag bott här så hade jag alltid lagt en kudde över skiten, men nu kunde jag inte sluta att stirra på den. Trettio minuter hade gått och inte ett ljud hördes från bottenvåningen.

Bryce hade haft puben öppen ända tills städning och två timmar hade gått sedan jag låst in mig när han äntligen kom upp för trappen och hittade mig hopkrupen i sängen.

"Vem är han?" frågade jag direkt men fick inget svar. 

Istället satte han sig ner på sängkanten och började ta av sig skorna. Han snörade av sig kängorna långsamt innan han tillslut la sig bredvid mig med händerna bakom huvudet och stirrade upp i taket. Jag bestämde mig för att vänta tålmodigt på en förklaring, för han hade lovat mig en och han höll alltid vad han lovade.

"Där jag kommer ifrån finns vissa ovanliga regler, jag bröt dem och därför letar dom efter mig," sa han tillslut, men förklaringen var lika kort och mystisk som alltid och gav mig bara fler frågor än svar.

Hans ord målade upp olika bilder i mitt huvud. Jag såg framför mig hur han var en del av en galen religiös sekt, nån variant av en klassiskt maffia gäng eller kanske Hells Angels? "Och nu har dom hittat dig," konstaterade jag och han nickade, "men vad har det med mig att göra?"

Han skrattade till och slöt ögonen, "han känner mig väl."

Jag kände hur irritationen tog över, hans svar dög inte! "Du är skyldig mig en bättre förklaring än så!" fräste jag och märkte genast hur han stelnade till.

"Har inte jag gjort tillräckligt för dig?" muttrade han utan att öppna ögonen.

"Du kan fan inte lägga det på mig! Jag bad aldrig om det!" Bryce verkade inte bli särskilt påverkad av mitt humör, han låg kvar och blundade men han såg inte lika avslappnad ut som tidigare. När jag inte fick någon respons så lugnade jag automatiskt ner mig, vilket var konstigt för det borde ha gjort mig mer irriterad. "Bara berätta vad som händer?" bad jag tyst.

Han öppnade ögonen och mötte min bedjande blick, suckade och nickade lite innan han började prata. "Du vet den kvällen när han var här? När jag hjälpte dig med ölen?" Jag nickade och visste precis vad han menade, kvällen när jag insett att Bryce armar fått mig att känna känslor jag aldrig känt för killar förut. "Jag döljer oftast mina känslor väl," fortsatte han, "men han måste ha sett igenom mig och därför gick han efter dig."

Med en suck satte jag mig upp i skräddarställning så jag kunde se ner på honom, "du säger bara samma sak om och om igen. Bryce, det är inget nytt."

"Inte?" skrattade han och höjde ett ögonbryn men jag fattade fortfarande inte vad han menade, "den killen är ingen att leka med," sa han sedan och leendet var borta, "jag vet att du är van att slåss men han lät dig gå, det är jag säker på. Han lät dig gå som en varning."

"Vaddå för varning?" viskade jag fram.

"Om jag inte kommer tillbaka så gör de något värre med dig," svarade han känslolöst. Jag kände genast hur rummet började snurra omkring mig och jag kastade mig bakåt i sängen, la armarna över ansiktet och försökte bearbeta vad han precis hade sagt. Vi låg tysta i flera minuter innan han fortsatte, "jag kommer int låta något hända dig, du vet det va?"

"Visst," svarade jag kallt, "men vad kommer hända med dig?"

Han reste sig upp på armbågen så att han kunde se på mig, "Jason, jag är ledsen att du blev inblandad i det här, jag trodde verkligen inte att de skulle hitta mig här ute."

"Du svarade inte på min fråga," muttrade jag lät armarna falla ner i madrassen och spände ögonen i honom.

"Jag packar ikväll och drar vidare, som alltid," suckade han och sjönk ner i sängen igen.

Jag trodde inte mina öron, "och jag då?!" flämtade jag, "kommer dom bara skita i mig då? Och.. och du kan fan inte lämna-..!"

"Nej, dom kommer inte att skita i dig," avbröt han och tog tag om min arm och drog mig till sig. Omsluten av hans starka armar överväldigades jag av en storm av känslor. Panik, oro, förvåning men mest av allt kärlek. 

"Så vad händer nu?" frågade jag försiktigt och vågade lägga ena armen runt hans midja. Känslan var så annorlunda, alla andra jag legat bredvid så här hade varit mycket mindre än mig. Tjejer var mjuka och kurviga, Bryce var hård och vibrerade av manlighet. 

 "Du följer med mig," svarade han kort och drog fingrarna genom mitt hår. "Det finns inga andra alternativ."

Jag borde ha vägrat, han hade inte gett mig några svar på vad han flydde ifrån, jag visste ingenting om honom egentligen men ändå tvekade jag inte. Varför? För trots allt så litade jag på honom, sa han att det var det enda alternativet så var det så. Det betydde även att jag äntligen skulle lämna den här skitstaden och det här livet bakom mig. Vad som än skulle hända så kunde mitt liv knappast bli värre.