En andra chans

18

Bilen körde på. Rader av träd passerade bilfönstret i mörkret och det enda som hördes var regnets smatter och vindrutetorkarnas systematiska gnäll. Det tog inte länge innan motorns brummande vaggade mig till sömns.

När jag vaknade så var bilen fylld med kassar och en filt låg över min kropp. Hjärtat slog volter när jag insåg att han hade stannat för att handla och jag hade sovit mig igenom allt. Hade han ens funderat på att väcka mig? Hade han stannat vid någon avlägsen busshållplats för att släppa av mig men ångrat sig? Han kanske inte ens hade tagit mig på allvar?

Jag rörde mig i sätet och sneglade bak på kassarna innan jag började rota i den ena och drog fram ett paket med kakor som jag öppnade. Kakorna var torra, men jag skulle bli mätt.

Bredvid mig satt Bryce och höll ögonen fästa på vägen. Han tog ingen notis av att jag var vaken. Den känslan var jag van vid, att bli ignorerad och känna mig osynlig, men aldrig från honom.

Nya vägskyltar uppenbarade sig och jag insåg att vi skulle vara framme vid den här tiden i morgon om vi fortsatte att köra på i den här takten. Skulle han stanna och släppa av mig om jag bad honom? Ville jag det eller skulle jag vänta tills vi kom fram, vänta på en förklaring? Om jag inte fick någon så kunde jag ju alltid dra hem, eller dra någon annan stans. 

"Lämnade du kvar något i lägenheten som du saknar?" frågade jag tillslut för att bryta tystnaden.

Det tog ett tag innan han svarade, "jag har med mig allt som är viktigt."

Jag tänkte tillbaka på motorcykeln och hur lätt han bara bytt ut den mot den här bilen. "Så du bryr dig inte om prylar?"

"Inte direkt, jag har lärt mig att uppskatta andra saker i livet."

Jag suckade lite och fipplade med radion, "vilken är din favorit färg?"

Han kastade ett roat öga  på mig men den här gången drog han inte ut på svaret, "stålgrå."

"Favoriträtt?" 

"Pasta."

Jag himlade med ögonen, "det var jävligt generellt."

Han skrockade lite för sig själv innan han fortsatte, "tagliatelle med någon god ostsås, svamp, kanske en bit oxfilé till." Sedan blinkade han åt mig, "bättre?"

"Vad fan är tagliatelle?"

Hans hand la sig frågande i mitt knä, med handflatan uppåt och efter en stunds övervägande la jag min hand i hans och våra fingrar flätades samman. "När vi är framme så ska jag laga det åt oss."

Helvete, jag hade inte ens tänkt på det, jag skulle bo med honom nu. Precis det som jag hade längtat efter var på väg att bli sant. Att få vakna upp bredvid honom, laga mat tillsammans, se på teve och leva på i en vardag. Men hur länge skulle det hålla innan vi fick ge oss av igen?

Vi var tysta igen. I bakgrunden spelades någon lugn ballad jag aldrig hört förut. En tjej som sjöng om hennes brustna hjärta. Varför kom musiker aldrig på något nytt? Låttexterna handlade alltid om samma skit. 

"Jay," sa han tillslut och jag ryckte till av den allvarliga tonen, "du vet hur människor generellt avskyr dem som är annorlunda?"

"Mycket väl," muttrade jag bittert och vände mig lite mot honom. 

Hans hand kramade min lite hårdare innan han fortsatte, "jag växte upp långt härifrån, i ett litet samhälle med personer som är som jag." 

Som dig? Funderade jag och lät ögonen glida över honom, jag fattade inte vad han menade men ville inte avbryta honom. 

"Det finns människor som hatar oss för att vi är annorlunda och en dag började dom jaga oss," fortsatte han.

"Jaga er?" frågade jag försiktigt.

Hans panna rynkades och jag skymtade ett mörker i hans ögon, "för att utplåna oss."

Mina ögon växte sig stora, jag hade inget annat att relatera till än det jag sett på teve om förintelsen och sånt hemskt, eller hur de vita kommit till Amerika och jagat bort ursprungsbefolkningen för att ta över deras land. Men det var länge sedan, och jag förstod inte alls vad han menade. Vad var det med honom som fick människor att jaga honom? Han var en vit medelålders man. Han hade en kropp som en gud, men annars såg han ganska vanlig ut. 

"Jag förstår inte," viskade jag.

Han slickade sig om läpparna och nickade, "vi är på väg till ett liknande samhälle. En liten by ute i ingenstans, jag har släktingar där. När vi är framme ska jag förklara allt, okej?"

"Okej," mumlade jag och kramade hans hand. Jag hade önskat att jag kunde göra mer, kramat honom, kysst honom men mest av allt ville jag att han skulle hålla om mig och säga att allt skulle bli bra. 

"Räcker det Liten? Eller vill du fortfarande kliva av?" 

Frågan fick mitt hjärta att värka, "jag visste inte," viskade jag generat, "jag var bara så sjukt rädd."

Med en suck bromsade han in bilen och körde åt sidan. Det var natt och vägen var öde så ingen skulle bry sig, men för säkerhets skull lämnade han motorn på när han klev ur bilen. Jag såg frågande på honom när han gick runt och öppnade min dörr, lutade sig in och knäppte upp mitt bilbälte och hjälpte mig ut. Så fort jag stod på fötter så drog han in mig i sina armar, han höll om mig hårt och jag kände genast hur min kropp slappande av.

"Du har all rätt att vara arg, ledsen och rädd Jay," sa han tillslut. "Allt jag begär är att du ger mig lite tid, sedan ska du få veta allt. Jag lovar." 

"Varför?" frågade jag desperat, "varför måste vi vänta, vi sitter ju ändå bara i en bil, du har all tid i världen att berätta, just precis nu."

Hans läppar letade upp mina och det var en sådan där kyss som folk skulle beskriva med klyschiga ord som; den gjorde mig knäsvag. Jag ville inte inte släppa taget, jag ville inte sluta. Och när han tillslut tog ett steg tillbaka såg han rakt in i mina ögon, han log, men det fanns något ledsamt i hans blick. 

"För att jag vill att du lär känna mig först, så att du bildar din egen uppfattning om mig."

Jag skrattade till och himlade med ögonen,"jag vet redan vem du är Bryce Michels. Du är den ende i världen som brytt sig ett skit om mig sen jag var liten. Du tvekade aldrig när jag behövde dig och jag kanske inte fattar allt men det spelar ingen roll vad du kommer berätta för det kommer inte göra någon skillnad."

"Jag är inte så säker på det Jay," svarade han med allvarliga ögon.

Jag knuffade honom lätt i bröstet, "du vet att du redan erkänt att du dödat folk.. och jag är fortfarande här."

"Det är annorlunda," muttrade han.

"Är det? HUR är det annorlunda?" frågade jag med utslagna armar. 

Han höjde ett ögonbryn och suckade åt mig, "för att det var självförsvar." Sedan lutade han sig mot den öppna bildörren och pekade mot det tomma sätet. "Sitt."

Buttert stod jag kvar och trotsade honom i några sekunder, men så fort jag såg att hans tålamod började försvinna så tog jag ett snabbt steg framåt, lät läpparna nudda hans i en snabb puss. 

"Jag vet vem du är," viskade jag och såg slugt in i hans ögon. "Du är min Daddy," sendan blinkade jag med ena ögat och hoppade in i bilen fullt medveten om att jag lekte med elden. Men resan skulle bli så sjukt mycket roligare nu.