En andra chans

11

Kim var ett mysterium, varför hade ens Bryce ringt dit honom? Jag hade ingenting att göra, vi gick mest runt och torkade samma gamla fläckar som ändå inte försvann. Få gäster innebar lite disk, ingen beställde något ätbart och tillslut stod vi alla tre bakom baren och bara hängde.

Jag sneglade på Kim som tittade tillbaka helt ogenerat, "så hur länge kommer du vara här?" frågade jag irriterat, men han bara skrattade.

"Du får din Daddy för dig själv när veckan är slut," skrattade han och kastade en road blick mot Bryce som verkade ignorera oss båda. 

Hans val av smeknamn spred en olustig känsla i kroppen, en känsla jag sällan kände. Svartsjuka. Men jag bara himlade med ögonen och gick ut i köket. Där ute var det tyst och stilla, inte ens diskmaskinen var igång. Jag funderade på om jag helt enkelt skulle dra hem istället men samtidigt behövde jag pengarna. Bryce skulle säkert betala mig ändå, han hade gjort det hittills fast jag gått tidigare och varit hemma över en vecka, men jag ville inte utnyttja hans goda vilja. 

Han hade hjälpt mig på fötter, frågan var bara varför? Kanske påminde jag honom om någon, eller så var han bara extremt godhjärtad. I vilket fall så skulle jag inte utnyttja honom mer, jag skulle göra mitt jobb, gå hem, göra mina läxor och sen när skolan var slut så skulle jag flytta. Det var min plan. College var inte ett alternativ, mina betyg höll inte och jag skulle ändå inte ha råd. 

Jag såg mig omkring i köket, blicken fastnade på den halvfulla tunnan, gick fram och knöt ihop säcken i sopkorgen och traskade bort mot bakdörren. Lite luft kanske skulle rensa skallen på mig. 

Det var mörkt i gränden när jag klev ut, slängde soporna i containern och sjönk ner på trappsteget. Med en suck lutade jag mig tillbaka mot tegelväggen och drog fram mobilen. De få vänner jag hade fortsatte att tagga mig i festinbjudningar och då och då fick jag ett sms där dom undrade vart jag var. Jag hade ignorerat dem, men det dåliga samvetet fick mig att börja svara dem en efter en. Det var korta svar, men de kände mig tillräckligt bra för att veta att jag inte menade att vara otrevlig. 

Jag satt där helt fokuserad på mobilen när jag plötsligt kände hur någon iakttog mig ifrån mörkret. En känsla som kändes allt för bekant. Ögonen sökte i mörkret och plötsligt såg jag den välbekanta skuggan från mannen som förföljt mig. Jag ställde mig hastigt upp och kände hur pulsen ökade, hur fan vågade han sig tillbaka hit? Den gamla Jason klev fram och jag höjde handen och pekade finger åt idioten, men innan jag hann göra något mer så slog det mig att han kanske hade vapen på sig och jag gick genast in och låste dörren efter mig. Plötsligt skenade hjärtat iväg. Jag borde inte ha försökt att provocera honom, dörren till baren var öppen och vad händer om han ville hämnas?

Jag rusade genom köket och ut till Bryce, tog tag i hans arm och drog honom med mig. Den äldre mannen synade mig förvånat men han hade inte stretat emot, kanske såg han allvaret i mina ögon?

"Jag såg honom," flämtade jag, "jag skulle slänga soporna och så stod han där i mörkret och flinade åt mig."

Bryce visste precis vem jag menade, hans ögon gled över min darrande kropp och de annars vänliga ögonen blev fyllda av ett mörker jag aldrig hade sett förut. "Gå upp i lägenheten Jason," sa han kort, "och stanna där."

Jag såg frågande på honom, "vad vill han Bryce?" viskade jag, "va fan händer?"

Han suckade tungt, slängde ett öga bort mot dörren till baren för att försäkra sig om att allt var lugnt där ute innan han fortsatte, "det är komplicerat, killen, bara gör som jag säger så ska du få en förklaring. Okej?"

Jag nickade lite och viskade fram ett tyst "okej," innan jag gick ut genom dörren till baren, förbi Kims nyfikna ögon, alkisarna och borden innan jag var framme vid dörren som var märkt Privat, endast personal. 

Innan jag öppnade dörren vände jag mig mot Bryce som hade gått efter mig, "lås dörren efter dig och stanna där tills jag kommer."

Jag gjorde precis som han sa och kunde inte låta bli att känna att jag hade hamnat i någon dålig film. Visst att jag var van vid slagsmål och annat men det här kändes allvarligare än något jag tidigare varit med om.

När jag stängt dörren så kunde jag höra Kims oroliga röst på andra sidan dörren, "Va fan händer B?"

"Mitt förflutna har kommit ikapp mig," mumlade han tyst, men dörren var tunn och jag kunde höra vartenda ord. "Har du bilen här?" Jag hörde inget svar men antog att Kim hade nickat när Bryce fortsatte, "bra, åk hem och lås dörren."

"Du skickar hem mig men inte lillkillen?" muttrade han bittert och Bryce suck hördes tydligt genom träet. 

"Jason är redan inblandad, det är inte du. Ingen vet att du jobbar för mig så låt det vara, Kimmy, bara gör som jag säger för en gångs skull?"

Bryce var annorlunda runt Kim, det märktes tydligt att de kände varandra väl men jag anade vad det var som hade fått dem att gå skilda vägar. 

"Okej, okej, jag går," stönade han dramatiskt och jag hörde hur fötter gick längre bort från dörren.

"Du kan gå upp nu," muttrade en mörk röst på andra sidan och jag kände hur kinderna hettade, han hade vetat att jag var där heltiden. 

"Sorry," viskade jag fram och skyndade mig upp och stängde den andra dörren efter mig innan jag sjönk ner i hans stora säng med värkande hjärta och växande oro som inte skulle dämpas dörrens Bryce kom upp till mig.