Unpredictable • 5SOS • Michael Clifford PAUSAD

En karusell som aldrig stannar

Du vaknar av att Michael lägger armen över dig i sömnen. Du ger ifrån dig en djup gäspning som får din bröstkorg att höja sig. Du glider ur sängen för att inte väcka honom och överraskat nog lyckas du. Din tröja, Michaels tröja, glider ner på plats efter din intensiva sömn när du går till köket. Du ställer dig vid köksön, funderar över vad du egentligen håller på med för du bara står still utan att göra något. Du försöker att komma på något att göra men dina tankar sover än, så du går till badrummet för att leta upp dina tabletter. Burken står i badrumsskåpet så du kaster in en tablett i munnen och fångar upp vatten från handfatskranen i näven, och tvingar ner den. Du tittar i badrumsspegeln och ser ditt hemska jag, din hemska trötthet i ögonen. Du ser hemsk ut, säger du tyst till dig själv och skrattar. Du blåser bort en hårslinga som sträcker sig ner för dina ögon som envisas med att sticka fram ur din slarviga fläta, men lika envist lägger den sig tillbaka. Du struntar i den och går tillbaka till köket igen, sätter dig i soffan och slår på tvn med tyst ljud. Du sätter upp knäna mot bröstet och den svarta stora t-shirten täcker dina trosor på sidan. "Godmorgon!" säger Michael plötsligt, hängandes över dig på ryggstödet på soffan som pekar ut mot köket. "Godmorgon." säger du när han ger dig en puss på kinden och går sen mot badrummet i sina svarta boxerkalsonger. Det knackar på dörren som får dig att sucka av lathet för att gå upp och öppna. Men du kämpar dig upp ändå, med tröjan som täcker dina trosor. Du låser upp dörren och öppnar den. "Hej!" säger Calum med Luke och Ashton bakom sig. "Vad gör ni här så här tidigt på morgonen?" frågar du förvirrat när de kliver in utan att du har bjudit in dom. "Tidigt? Klockan är ju halv 1." säger Ashton och skrattar till. "Jaha.." säger du, också lite skrattandes. Ni sätter er vid tvn och just nu orkar du inte bry dig om hur du ser ut.
"Varför har du inte berättat något?" frågar Michael, som får dig att vända dig om. Han har din tablettburk i handen som du tydligen glömde att ställa tillbaka förut. Du tittar upp på honom fundersamt innan du fattar vad det är han frågar efter. "För jag tyckte inte att det var så viktigt att säga något eftersom det inte påverkar mitt sätt att vara." säger du. "Men ändå. Jag har rätt till att veta sånna saker." säger han när du ställer dig upp. "Jo, du har rätt. Förlåt." säger du och kramar honom. "Men jag har en fråga, vad är egentligen ADD?" säger han och skrattar till lite när du släpper honom. Du tittar på honom och funderar på hur du ska förklara det på ett enkelt sätt. Allas blickar riktas mot dig, så du leder Michael till soffan för att han ska sätta sig ner, även du. "ADD är som ADHD, fast utan H:et som är den hypra delen. Du kanske har märkt att du ibland inte riktigt vet vad du ska säga till mig i vissa situationer? Det är som att vandra omkring på ett minfält. Eller hur? Du smyger omkring, osäker på vilket steg, eller ord, som kommer vara den som sätter igång en explosion av känslor.
Man kan säga att mitt liv är lidande. Livet kan bli svårare för mig än en 'vanlig' person. Allting är mycket intensivare och förstorat. Min genialiska hjärna är ständigt på högvarv, skapar, ritar, tänker och vilar aldrig. Tänk dig hur det skulle kännas att ha en karusell i ditt huvud, som aldrig slutar att snurra.
Jag har en hjärna som går på högvarv. Hjärnan stannar inte. Det finns ingen av/på-knapp. Det finns inga bromsar.
Jag lyssnar men allt som sägs går inte in. När du pratar med mig ibland, och jag är trött, kan jag titta på dig, höra vad du säger och se dina läppar röra på sig. Men efter de fem första orden har kanske mina tankar redan flugit iväg. Jag kan fortfarande höra dig prata, men mina tankar är uppe bland molnen. Istället tänker jag kanske på hur dina läppar rör sig eller hur din frisyr ser rufsig ut.
Jag kan bli lätt orolig.
Eftersom jag är en djup tänkare är jag extra känslig, för vad som än händer omkring mig. Att vara i en lyhörd restaurang kan låta som du står längst framme vid scenen på en Metallica-konsert. En liten ledsam nyhet kan skicka iväg mig i raketfart mot, jorden kommer gå under -tänket.
Jag kan inte koncentrera mig när jag är känslosam.
Om det är något som har hänt, eller om jag är upprörd, så kan jag inte tänka på någonting annat. Vilket som kan bli rätt jobbigt för min koncentration på jobbet, i konversationen och i sociala situationer.
Man kan säga att jag har lite socialfobi.
Att känna sig obekväm för att jag är vetande om att jag inte är som alla andra gör att jag ofta känner mig osäker bland andra. Jag är rädd för att göra fel. Och om jag gör fel, kan det leda till frustation. Att hålla tillbaka känns tryggare.
Ibland kan jag bli otålig och rastlös.
Lättirriterad, viljan om att saker ska hända hela tiden och på en gång, gör att jag konstant pillrar på min mobil, snurrar en hårslinga runt fingret eller skakar mitt ben upp och ner. Jag behöver konstant rörelse. Det är
lugnande för mig.
Vissa med ADD är oorganiserade. Jag är tvärtom. Jag måste hålla reda på allt och hålla det städat omkring mig för att inte skapa ännu mera kaos i min hjärna.
Att göra beslut kan bli svårt. En enkel fråga som, Vad vill du äta? Pizza eller tacos? är svår att svara på. Enkla tankar som, Vad ska jag sätta på mig idag? Min svarta eller blåa tröja? Vad ska jag göra först, hälla upp flingorna eller smöra smörgåsen? Enkla vardagsfrågor kan bli ett helvete för mig. Det är lättare att låta bli att välja eller ta beslut eftersom jag överanalyserar allt. Jag blir besatta och uppehåller mig i djupet av min hjärna.
Vissa med diagnosen kan inte komma ihåg enkla uppgifter. Men jag kommer ihåg allt. Varenda kommentar, mening och telefonnummer jag har hört under dagen. Vilket gjorde att jag alltid vann när jag spelade memory i förskolan.
Trots alla mina 'brister' är jag passionerade i allt jag gör.
Mina känslor, tankar, ord och beröringar är starka. När jag gör någonting, gör jag det med både själ och hjärta. Jag ger allt jag har. Jag är intensiv, förstående och djup." säger du, med fortfarande blicken på stumma Michael. De andra säger inte heller något. Inte ett ljud. De bara tittar på dig. Efter en stund ger Michael dig ett smått leende, ställer sig upp och går emot dig för att krama dig hårt. "Jag älskar dig för att du är du. Ändra inte på det." säger han när du lägger armarna omkring hans midja och lutar huvudet mot hans bröst. "Tabletterna hjälper mig att hålla ett jämnt tempo. För att jag inte ska vara helt slut och förstörd efter att min hjärna har kämpat för att få in allt som har hänt under dagen." säger du tyst. Han säger inget, istället låter han tystnaden få vara, som inte stör dig ett dugg. Du drar dina fingrar mot hans nakna rygg och han avbryter tystnaden genom att fråga, "Vet du vad? Jag älskar ju dig, men efter allt du sa gav du mig en tankeställare. Det är nu jag inser hur otroligt unik du är. Det är inte många som ens skulle orka en hel dag i din kropp. Du överraskar mig för varje dag som går och det gör att jag också gillar dig mer och mer." säger han och du kan nästan höra hur han ler. Han släpper dig och du tittar på de andra som fortfarande är stumma. "Det där var så jävla vackert." säger Ashton och tar en servett som ligger på soffbordet för att låtsas torka bort tårar. "Ge hit." säger Luke som rycker servetten ur handen på honom för att också torka hans fejk tårar. Du skrattar åt dom och går till sovrummet för att sätta om håret. "Michael, vi måste komma hit oftare på morgonen." hör du Calum säga när du har gått, och du förstår vad han menar. För att de fick se dig i trosor och t-shirt. Du hör en liten smäll, som om någon slår handen mot någons arm heller nån annan kroppsdel, och Michael säger, "Passa dig!" "Aj!" utbrister Calum. Du tar ur din fläta och sätter upp håret
i en slarvig boll istället och drar på dig ett par kortbyxor. När du kommer tillbaka till köket ser du Calum skrubba sin högerarm och Michael står vid köksön för att äta frukost. Du går till honom och gör iordning en smörgås. "Snygg tröja." säger han och granskar dig, men hans blick fastnar lite på dina ben. Du tittar på honom snabbt och säger, "Tack." och skrattar när du fortsätter att smöra smörgåsen. Han ställer sig bakom dig och lägger armarna löst runt din midja och mage, med lätta kyssar mot din hals. Du vrider huvudet och möter hans kyssar som får dig att vänta dig om mot honom. Hans grepp blir fastare när hans händer glider ner till dina baklår för att kunna lyfta upp dig på köksön. Du lägger benen omkring honom när hans kyssar fortsätter. "Michael," mumlar du när han kysser dig. Men han svarar inte. "Michael!" fortsätter du att säga lågt samtidigt som du försöker att leda bort honom. "Vadå?" frågar han, avbryter kyssarna och tittar undrande på dig. Du nickar bort mot soffan så han lyfter blicken dit. "Visst fan!" säger han lågt och kommer på sig själv. Nu ser han hans tre vänner som sitter med ryggen mot oss i soffan. Han skrattar till och lyfter ner dig igen. "Du ska inte sätta på dig något kanske?" frågar du och tittar på hans svarta kalsonger som.. uhm.. har ändrat form... *host* där fram. Han flinar till lite generat och går till sovrummet för att sätta på sig något. Du kan inte sluta att le för dig själv när du sätter dig i soffan vid de andra, som tittar på Svampbob, med din smörgås i handen.

-x-

Du ligger i soffan med dina vilande ben i hans knä med en bok i handen. Killarna har precis gått och Michael spelar sitt favorit spel just nu. "Vill du spela?" frågar han. Du lägger ner boken i knät och tittar på skärmen. "Ehh.. Tror inte att jag är så bra på det där." säger du osäkert. "Kom igen!" säger han och vinkar åt dig att du ska komma till honom. Men eftersom du inte reagerar drar han upp dig i hans knä och placerar kontrollen i dina händer. "Okej, skjut med X, triangeln ändrar synvinkel, cirkeln ändrar vapen och tryck här för att springa." säger han. "Herregud det här klarar jag aldrig." säger du när han opausar spelet. Du skjuter en person i spelet och nu är du riktigt taggad! Din långärmade kofta, som du satte på mig förut, rullar du upp armarna på när du verkligen kommer in i spelet. "Titta vem det är som är inne i spelet nu då, lilla miss gamer." skojar han och vilar hakan på din axel och tittar när du spelar. Plötsligt blir du omringad av flera personer i spelet så han tittar ner på kontrollen och hjälper dig med knapparna. När han trycker på knapparna, och skrattar åt dig när du får panik, tittar han ner på dina handleder och ser de enstaka ärren som har bildats efter det du gjorde i badrummet för några månader sen. Han lutar sig tillbaka så du pausar spelet och vänder dig om. "Vad är det?" frågar du honom när han tittar på dig. Han tar tag runt din handled och säger, "Jag vet att det här är gamla sår men jag vill vara säker på att du lovar att du aldrig gör om det?" säger han och tittar seriöst på dig. Du drar åt dig armarna och drar ner tröjärmarna. "Jag lovar." säger du och reser dig upp ur hans knä för att gå iväg, men han drar ner dig igen. "Förlåt om du tror att jag inte tror dig, men jag vill bara vara säker för du är vacker och fantastiskt och jag kan inte stå ut med att se dig skadad. Och jag skulle verkligen inte klara av att ha i tanken om att du skadar dig själv. Du är värd så mer än det." säger han och kysser dig. När han lutar sig tillbaka tittar du på honom och säger, "Jag älskar dig Mikey." Och samtidigt stormar du ner i hans famn. "Jag älskar dig med." säger han och en tår faller ner från din kind för du har verkligen världens bästa pojkvän.