Unpredictable • 5SOS • Michael Clifford PAUSAD

I'm falling for you

Han böjer sig, kramar om hans mage. Näsan är rynkad och han har nästan slutna ögon, så som han skrattar. Tårar börjar att läcka från hans ögonvråar. "Håll tyst, Michael! Det är inte så roligt!" säger du. "Inte så roligt? Såg du dig själv? Du föll nästan med huvudet först ner för trapporna! Det var skit kul att se!" säger han mellan skratten. "Nummer ett, jag kan inte se mig själv och om jag kunde skulle jag ha fler problem än ett skrapat knä. Och nummer två, jag ramlade inte, jag trippade graciöst." säger du och håller din haka upp högt när du säger dina ord, trots din fallande position på det kalla golvet, försöker du att återfå så mycket värdighet som du kan fånga. "Om det är vad du kallar 'trippa graciöst', då kan jag inte vänta för att få se ett 'klumpigt fall' från dig. Kan du föreställa dig det?" Han är helt tagen av skratt, ord lämnar hans läppar mellan bubblor av skratt som ekar i trapphuset. "Allvarligt, Michael? Kommer du inte ens att fråga om jag är okej? Vilken pojkvän du är." klagar du på honom och borstar av dina jeans. Du undersöka dina skrapade knän som är lite uppskrapade med bitar av flagnad hud, men överraskat nog så blöder det inte, vilket du trodde det skulle göra.
Han är för upptagen med att skratta för att höra dina ord, "Du är som en giraff med två vänsterfötter." Istället sjunker han ner till marken och försöker hämta andan, men misslyckas helt. Andfådd, ögon halv stängda av skratt när han tittar på dig igen, ett brett flin fortfarande uppdelad på läpparna. "Och du är en besvärlig katt med ett irriterande gås skratt." morrar du åt honom lekfullt och nyper ihop hans läppar med dina fingrarna för att dämpa hans högljudda skratt. "Det var egentligen inte så roligt." säger du. "Du bokstavligen snubblade över dina egna två fötter och kraschlandade på golvet! Du var som en giraff som gled på is med ett ansiktsdopp i sjön som finalen!" säger han. "Vad fan menar du med det?" frågar du en aning förolämpat och förvirrat. "Det var roligt!" säger han och börjar att fnittra lite. Du stirrar på honom och han stirrar tillbaka på dig med hans ljusa gröna ögon, en barnslig lätthet glittrar i dem, spår av skratt syns fortfarande tydligt på hans leende läppar. "Jag är sårad och du skrattar åt min smärta!" säger du. "Ville du att jag ska kyssa det bättre?" frågar han och tittar snabbt på dina knän och sen upp på dig igen. Du putar på munnen åt honom, ögonen breda och läppar överdrivet sticker ut. Han suckar, men ett leende spelar upp på hans läppar. Han borstar dina skrapade knän försiktigt innan han placerar en lätt kyss på den trasiga huden. Plötsligt böjer du knäet upp hastigt, som orsakar att din knäskål kraschar in i Michaels näsa. Något i mellan ett "Hjälp" och ett rop av smärta lämnar hans mun, men så högt som det är, kan du knappt höra det över ljudet av ditt egna skratt. Och den här gången är det du som kramar okontrollerat din mage, skrattar oavbrutet som får det att eka mellan väggarna, andetag kommer ut kort och tårar börjar sticka i hörnet av dina ögon. Michael gnider, sin numera röda näsa, och stirrar på dig, putar på läpparna, men hans barnsliga ont uttryck gör att du bara skrattar ännu mera och fördubblar din skrattvärk. "Jag inte kan tro att du bara gjorde det där." Hans muckande/allvarliga ton lämnar ditt fnittrande samtidigt som du försöker dölja ditt breda leende bakom knäna, men det finns ingen förnekan av att skratt fortfarande gnistrar i dina ögon. "Det känns inte så bra att vara den skadade nu, eller hur? Men fan, så känns det bra att vara den skrattande." Hans putande fördjupar och du sticker ut tungan åt honom, ditt flin så stort så du kan känna hur det börjar svida i dina kinder, men synen av hur Michael fortfarande gnider sin ömma näsa gör dig onekligen nöjd. "Jag dejtar en sadist." säger han med ett mummel under hans andedräkt, men du kan höra orden tydligt, smäller honom på axeln, inte särskilt lätt, när orden sjunker in. "Hallå! Jag är inte en sadist!" påpekar du. "Du skrattar åt min smärta!" fortsätter han att påpeka. "Du skrattade åt min smärta!" fortsätter du. "Och?" frågar han. "Det gör dig till en sadist också, Clifford." säger du. "Ja, men det var ditt fel att du valde att krascha ner på golvet! Jag har ont eftersom du medvetet försökte att ta mig ner med dig!" säger han. "Ja, vi vet alla att det skulle hända ändå, med dina obekväma långa ben. Jag menar, om jag inte slog din näsa skulle du förmodligen ha kraschat med ansiktet på vägen ut ändå." säger du och flinar. Du borsta honom lekfullt i håret och han flämtar högt på ett överdrivet sätt av dina ord. "Det skulle jag inte!" "Vi alla vet att du är den klumpigaste av oss." säger du. "Ursäkta mig, men du är den som snubblade över dina egna två fötter bara för att gå ner för trappan!" säger han. "Det är branta trappor... Erkänn att du har två vänsterfötter, erkänna bara att du är klumpigare!" säger du. Du korsar envist dina armar och han flinar brett samtidigt som du tar händerna på båda sidorna av hans kinder och ger honom en kort och hastig kyss. "Du vet, du bör verkligen inte röra vid mitt ansiktet för det är värt en hel del pengar nu när jag är nästan känd." säger han och hans röst doppas med kaxighet och du skulle smälla kaxigheten ur hans system om du bara inte gillade det så mycket. "Det finns sidor på nätet tillägnad för ditt derp ansikte." säger du. "Till mitt underbara ansikte." Han flinar nu och så mycket som det irriterar dig, kan du inte förneka att du gillar det förtroende Michael har omkring dig. Du flinar och tar dina händer mot hans kinder, nyper och mosar hans squishiga kinder mellan dina fingertoppar. "Vill du verkligen få mig att tro att dessa squishy kinder är värda pengarna? Du är helt bedårande, Michael." säger du. "Sluta med det där!" säger han och försöker ta borta dina händer, men du skrattar när du undviker hans attacker och fortsätter att peta på hans kinder. "Bara för att du är en del av det där bandet nu betyder det inte att du är samma idiot som väckte mig mitt i natten bara för att fråga mig hur man gör toast." säger du. "Det var en gång!" utbrister han. "Och du vet att jag aldrig kommer låta det minnet vara ifred." säger du. "Och det är sista gången jag någonsin beslutar att be dig om hjälp om du kommer att hålla det mot mig som att 'vi alla vet att du behöver mig och att Michael inte klarar sig själv." säger han. Nu är det din tur att mysa och Michael närmar sig dig, trots hans trassliga ställning på golvet, aktar sina ben och drar sig närmare där du sitter. "Eller kanske du behöver mig." säger du och nu är du tillräckligt nära för att se 'skogarna' i hans glittrande gröna ögon och hans röst är låg i dina öron, vilket leder till en rysning kör upp för din ryggrad i spänning. Du håller blicken en minut längre innan flinet, drar undan huvudet retsamt. "Nä, jag tror att jag skulle vara bra utan dig." säger du som svar åt din dissning. "Åh?" säger han. Han höjer ögonbrynen upp i en misstro, ett litet flin börjar rycka i hörnet av läpparna. "Säg inte att du kan leva utan mig." säger du och hans röst är låg och mullrande, bara för dina öron. Benen är praktiskt sett fast runt dig nu, era pannor rör varandras och hans näsan borstar mot dina kinder. Han stirrar in i dina ögon, utmanar dig. "Du är okej." fortsätter du att reta honom, och du njuter av flimmer av irritation som korsar i hans ögon. "Det är väll bara det att du är lite klumpig och ditt band suger lite, men jag antar att du är normal." säger du. "Normal? Tror du att jag är normal och tråkig?" Han ser så förolämpad ut så du kan inte låta bli att brista ut i skratt igen, försöker att dölja din öppna mun med händerna men lite fnissande flyr mellan fingrarna. "Jag tror att jag är egentligen bättre än bara normal." säger han. "Åh? Du behöver bevisa det för mig." säger du. "Och hur skulle du vilja att jag ska göra det?" frågar han och ett flin börjar att spelas upp på hans läppar, och han börjar köra fingrarna i cirklar på din arm som gör att ditt hjärta hoppar av hans beröring. "Du kan börja", säger du, pausar dramatiskt, "Genom att inte skrattar åt mig när jag faller!" Flinet är borta och ersatt med ett brett leende, hans gröna ögon klättrar upp i hörnen av hans ögon, mot trappen. "Om du bara inte var en sån klump-" börjar han men du avbryter honom, "Om du bara var en mer omtänksam pojkvän-" men han avbryter dig igen, "Hallå vi båda vet att jag är mycket omtänksam." säger han och blinkar fräckt åt dig, och du rullar dina ögon åt honom. "Vad gör dig lycklig?" frågar du. "Det skulle vara du, älskling." Och precis i den stunden försvinner din envishet och lekfulla barnslighet, ersatt av ett leende. "Du är en ostig boll, Michael." säger du. "Och du är en pinsam potatis. Vi är perfekta för varandra." svara han. "Vad ska egentligen det betyda?" frågar du förvirrat. "Bara uppskatta min mat komplimang och kyssa mig." säger han och pekar på läpparna, putar lite, även om det finns en gnista av bus i hans ögon. "Jag kan göra den andra delen, men inte riktigt den första. Allvarligt, en potatis Mi-" säger du men han lutar sig ner och fångar dina läppar och effektivt tystar dig som han försiktigt tar handen vid din käke. "Du pratar för mycket." mumlar han mellan kyssarna med halvslutna ögon, "Du älskar det här. Erkänn." fortsätter han. "Okej då." mumlar du som svar för att du är för hypnotiserad av honom.