Känd eller Kär

II

Oj blev lite tidigare... Hehe oops kunde inte vänta:) nästa kommer på lördag!

Alex Pettyfer > Samuel Michell

><><

Är det töntigt? Faktumet att jag vägrar ta emot hjälp? Se på mig! Jag blev arg på en människa som gav mig pengar och irriterad på en annan som erbjöd hjälp. Det kanske inte är så konstigt att jag bara har två, 'typ', vänner. Jag släpper aldrig in någon i mitt liv. För vad jag vill bevisa är att jag klarar mig alldeles själv och rädslan att bli övergiven och ignorerad finns alltid. Jag har aldrig kontakt med mina föräldrar så dem har ju ingen aning om hur det går för mig men någon dag i framtiden så vill jag möta dem och då ska dem allt se hur lyckad deras dotter blev. De ska ångra att dem bara lät mig gå. Att dem lämnade mig ensam. Och om dem ber om att jag ska bli deras dotter igen så kommer svaret vara självklart. Nej. Jag ska lämna dem. Dem ska få känna på det jag fick känna på. Då, kanske då kommer dem själva inse vad dem har gjort. Gud vad svaga dem skulle bli. Dem skulle ligga vid mina fötter och göra allt för att bli förlåtna. Men problemet med människor som dem är att de med stor sannolikhet aldrig kommer inse att dem gjorde fel.

Jag ligger med blicken fäst i taket. Klockan är nu prick fem på eftermiddagen. Tanken har aldrig slagit mig att dekorera här inne. Är det för att jag vill spara pengarna? Förmodligen. Just nu är alla väggar täckta av en blå tapet med mönster. Den satt uppe då jag flyttade in och ja, så har det varit sedan dess. Sängen jag ligger på är från mitt gamla rum. Ramen är vitmålad metal som snirklar sig här och där. Den här sängen har jag haft sedan jag var runt tolv år. Jag har inget överkast så den vita kudden och täcket är det enda som finns i den. Mina väggar är också tomma, förutom en kroppsspegel som sitter bredvid garderoben. Sen har jag ett skrivbord också bredvid sängen. Jag använder det aldrig om man inte räknar att ha en lampa och mobilen på den.

Jag plockar upp telefonen som ligger på min mage och öppnar safari. Samuel Michell knappar jag in i sökfältet och en ruta med information ploppar upp på skärmen.
Samuel Michell
Artist
Född: 14 Maj 1988 (27 år) i Orlando, Florida, USA.

Bild efter bild på killen jag såg tidigare idag scrollar jag förbi. Nu när jag tänker efter så var han lite bekant. Jag har säkert sett honom i någon skvallertidning tidigare.

Människor som han, kända och rika, äcklar mig. Dem får allt serverat på silverfat och kan göra vad dem vill medan det finns folk som inte har råd med utbildning eller värre. Vad jag vet så gör dem ingenting för att hjälpa andra. Dem bara sitter där på en stol, får låtar att lära sig. Sen spelar dem in låtarna, åker på turné och får fans som avgudar dem. Och här ligger jag. På en säng och försöker bevisa att jag är stark. Vilket liv. Imponerande. Wow. Varför är det så orättvist? Varför delar vi inte på allt lika? Skulle inte det lösa en jävla massa saker?

Frustrerat stänger jag av telefonen.

Sen finns det ju folk som är mitt emellan, som Markus. Men han är ju snäll och omtänksam mot alla vad jag vet. Det där med kramen var ett misstag och mänskliga människor gör misstag. Men att han tvingade mig att ta emot pengar gjorde mig arg. Han vet kanske mest av alla vad mitt mål är och ändå gör han så. Han är besviken på mig för att jag förstörde min uniform och jag är besviken för att han gav mig pengar. Ni hör ju hur konstigt det låter. Jag är konstig och att han ändå accepterar det gör att jag mycket enkelt kan förlåta honom.

Jag kastar en blick på det vita kuvertet som ligger på bordet. Lusten att slänga eller riva sönder det gnager inom mig men jag avstår. Vem vet, jag kan ju ge det till någon. Jag samlar kraft och slänger benen över sängkanten för att kunna resa mig upp. Sen stoppar jag ner kuvertet i väskan och går ut i hallen. Jag behöver prata med någon och jag vet en person som jag kan tvinga. Förlåt Charlie, men nu kommer jag igen.