Känd eller Kär

III

Jennifer Hudson > Jasmine Dallas

><><

Ännu en gång är mina fingrar tryckta mot datorns tangenter. Det var några timmar sedan jag träffade Samuel och ändå har jag minst tre timmar av min arbetsdag kvar.

"Meddela limon att vi blir lite sena." Chris otrevliga röst får svärorden att försöka bryta upp mina läppar som jag hårt pressar samman. Jag förstår verkligen inte hans problem. Har han bara valt att hoppa på mig eller är han såhär mot alla? Och i så fall varför skulle Samuel acceptera honom?

"Vad jag vet så är det inte mitt jobb, sir." Jag ler men är väl medveten om att mina ögon visar inget annat än kaxighet. Men det kan ju bara han se.

"Varför är du så respektlös? Huh? Jag tycker att du ändrar din attityd innan jag klagar. Antar att standarden här är ganska hög även om ditt beteende inte visar det", säger han sammanbitet och jag ser hur hans ansikte skiftar till en rödare färg. Jag håller munnen stängd, mot min vilja. Jag tar tag i bordskanten och reser mig upp.

"Som du vill, sir", säger jag och går med bestämda steg mot utgången. Väl ute står det mycket riktigt en vit limousin. Jag knackar på rutan som genast vevas ner. En man med svart hår och brun hud tittar frågande på mig.

"Mr. Michell och... hans manager bad mig meddela att de blir lite sena." Mannen suckar och lyfter uppgivet armarna.

"Varenda gång! Varenda jävla gång säger jag så förväntar dem sig att jag bara ska sitta här och vänta." Han skakar på huvudet och skrattar glädjelöst. "Och ingen dricks får jag heller. Dem behandlar mig som skit! Om jag kunde så skulle jag sluta som deras chaufför." Jag ser tyst på honom efter att han har gormat klart.

"Jag förstår", säger jag och försöker se medlidande på honom och vänder mig sedan om för att gå tillbaka in i hotellet.

"Du har i alla fall inga barn att ta hand om hoppas jag!" ropar han efter mig. Fortsätt gå Celine. Fortsätt gå bara, uppmanar jag mig själv.

Varför skaffar folk barn om de sedan ångrar sig? Är det av misstag? Förstår dem inte hur dem mobbar barnet? Att det mår skit dåligt rent ut sagt!

Eftersom jag själv är ett sådant barn tolererar jag inte föräldrar som inte gläds av att ha barn. Det är taskigt. Riktigt taskigt av dem.

Dörrarna öppnas automatiskt framför mig och den fräscha lukten från hotellet välkomnar mig in igen. Jag ser Markus stå och prata med någon i ett av hörnet. En väldigt uppklädd kvinna som jag känner igen som ägaren av verksamheten. Då förväntas väl ännu mer disciplin och artighet. Kan inte säga att jag är på humör för det.

Jag drar ut den svarta stolen och slår mig ner igen samtidigt som jag enkelt öppnar hotellets mejl. Flera stycken har rullat in bara på några minuter. Frågor om bokningar, klagomål från bortskämda skitar och annat som är kul att svara på. Inte.

Hissdörrarna öppnas och Samuel tillsammans med Chris kliver ut. Så han skulle gå ut idag? Då kunde jag ju ha kommit tillbaka senare! Jag blir förvirrad. Varför ville han att jag skulle städa direkt? Det finns inget skäl. Om jag var han så skulle jag hellre undvika människor när jag kunde istället för att bjuda in dem. Han kanske är en sådan jättesocial typ som vill ha människor omkring sig hela tiden. Men då kommer jag ihåg namnbrickan och boken. Jag ryser. Han ville väl inte att jag skulle städa när han var där så att han skulle kunna titta på mig? Usch. Nej, såklart inte nu inbillar jag mig säkert. Eller... jag hoppas att jag gör det i alla fall.