Känd eller Kär

VII

Han är en magiker. En sann magiker. Aldrig i hela mitt liv skulle jag själv kunna åstakomma något såhär vackert, magnifikt och strålande underbart. Det ser verkligen inte ut som klänningen jag och Sam lämnade för några timmar sedan. Den här klänningen är modern, precis som Sam ville att den skulle vara.

Tyget kramar om min kropp och får den att se bättre ut än någonsin tidigare. Ärmarna är långa och urigningen djup men inte allt för slampig. Den slutar mitt på låren men är lätt att röra sig i och gå med.

När jag tittar på Samuel, som vars ögon glittrar lika mycket som klänningen själv, så vet jag att jag ser minst sagt bra ut. Blicken är inte obehaglig utan stolt, beundrande och nöjd. Jag ler och han gör det samma. Juan står med armarna i kors med ett flin klistrat på läpparna. Mått bandet hänger över hans ena axel, vi kom verkligen precis då han blev klar.

"Om du hade haft blont hår så hade du sett ut som en nutida Cenicienta!" Jag kan inte låta bli att älska hur han slänger in spanska ord i meningarna. Tack vare skolan förstår jag att han menar Askungen, språklektionerna kanske inte var så onödiga i alla fall.

"Gracias, Juan." Jag drar in honom i en kram. Först stelnar han chockat till innan han efter en stund slappnar av.

"Inga problem, Ce."

"Ce?" Han nickar och ler stort.

"Nu pengar, Samuel! Vad får jag för detta underverk?" Sam rotar fram sin plånbok ur fickan och plockar fram några sedlar.

"Etthundrafemtio dollar, blir det bra?" Juan rycker åt sig pengarna och räknar dem för säkerhetsskull.

"Grande! Du är en gåva från gud, min son." Sam skakar på huvudet.

"Det är alltid en ära att göra affärer med dig, Juan. Ta hand om dig!" Han tar min hand och vi lämnar ännu en gång butiken. Rusningstiden börjar lägga sig men det finns fortfarande gott om människor på gatan att smälta ihop med.

"Ska jag verkligen ha på mig den här nu?" frågar jag och syftar på klänningen. Han kollar snabbt på den innan han möter mig blick.

"Ja, det är ingen idé att byta. Vi börjar gå mot restaurangen."

"Men klockan är bara sex ju. Vi blir alldeles för tidiga." Jag ser undrande på honom när han flinar och drar med mig så att vi byter håll.

"Då tar vi en omväg."

"Men jag kan ju inte gå på en fin restaurang såhär!" Jag sveper med handen framför mitt ansikte. Samuel stannar. Försiktigt lägger han sina händer runt mina kinder och ser mig rakt i ögonen. Det går så fort att jag inte hinner reagera förrän vi står några få centimeter ifrån varandra, och då är jag för chockad för att dra mig undan. Med en gång känner jag hur min puls ökar, blodet rusar vilt i mina ådror och min andning blir snabbare. Jag förbannar mig själv.

Sluta Celine, du får inte känna såhär! Backa undan, ge honom en käftsmäll. Få bort honom, han är för nära!

"Du ser perfekt ut, Celine." Han nästan viskar orden till mig och planterar en snabb kyss på min panna. Hans läppar... Dem är mjuka, ömma och försiktiga.

Det tar bara några få sekunder innan vi börjar gå igen. Jag snubblar lite innan jag lyckas få musklerna att fungera som vanligt igen och märker att jag har hållit andan.

"Varför... Varför gjorde du så?" Det låter som om jag har sprungit en mil när jag pratar och chippar efter luft samtidigt. Han rycker på axlarna och släpper min hand.

"Jag kände för det", säger han som om inget hade hänt.

"Du kan inte bara kyssa mig sådär!"Jag tackar alla människor för att dem inte tar den här vägen hem till sig eller vart dem nu ska för ifall dem hade sett det där så hade jag nog legat död på trottoaren just nu.