Känd eller Kär

V

Matt Dallas > Charlie Nort

><><

Det första som jag tänker på när jag vaknar är lappen. Eller snarare brevet. Det var för mycket skrivet på pappret för att kunna räknas som en lapp. Texten gör mig skit nervös, för att vara ärlig. Aldrig någonsin har jag känt mig så sårbar och svag som just nu. Visserligen kände jag mig så igår när Samuels blick genomborrade min och såg rakt igenom mig, men inte lika mycket. Nu är det otrolig mycket. Så fort jag ens tänker på det i en knapp sekund så väller paniken över mig och min normala andning blir till ansträngda flämtningar. Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns en person som vet vem jag är, vart jag bor och är redo på att agera om jag inte tar mig undan.

Under natten tänkte jag igenom mitt beslut. Ska jag gå med på det eller inte? Vad kommer hända om jag gör det? Kommer det ens att funka? Kommer jag att klara det? Tänk om det här inte alls låter mig gå tillbaka till mitt normala liv utan drar ut mig i den stora kändis världen istället. Hur kommer lilla Celine Blue kunna klara av det? Jag kommer dö! Eller inte dö, men nästan.

Och sen finns det ett till problem. Jag ska äta lunch med Markus idag. Om jag fick välja så skulle jag avstå, men på den frågan fanns det bara ett svar och det var 'ja'. På bara två dagar så har han ändrats. Inte mycket men lite. Den snälla Markus har blivit en Markus som drar i mig och ser samt bryr sig om allt jag gör och säger. Vad hände med honom?

Jag skakar på huvudet och drar handen igenom håret en gång innan jag reser mig upp från sängkanten. Ett tag står jag bara som ett fån mitt i rummet innan jag faktiskt går fram till spegeln. Bruna, nyvakna ögon tittar trött tillbaka på mig. Ett par tydliga kindben, söt näsa och fylliga läppar sitter på ansiktet som tillhör mig. En suck slinker ur munnen och jag öppnar garderoben. Den vanliga uniformen med ett par nylonstrumpbyxor klär jag på mig och drar även fram ett par ljusa jeans och en röd blus. Till lunchen vill jag inte ha mina arbetskläder på mig. Jag måste säga att jag hatar dem. Tajta, svåra att röra sig i och verkligen inte min stil. Det ser för profisionellt ut enligt mig.

Jag slänger ner kläderna i en väska som jag slänger över axeln. Lappen stoppar jag i fickan så att jag kan slänga den påväg till jobbet. Helst av allt vill jag bara glömma bort det där helvetes brevet.

><><

Jag minns igår då jag längtade tills att ett klockslag skulle komma. Nu är det tvärt om. Jag fruktar slaget. För när klockan slår tolv så ska jag på lunch med Markus. Varför jag är rädd, eller inte rädd men orolig, vet jag inte. Kanske för att jag måste förklara artikeln och varför jag åkte upp till Sams rum. Men inte bara det utan också beteendet och det plötsliga initiativet till att försöka bli vänner på riktigt.

Jag rycker till när en hand läggs på min axen.

"Celine, klockan är tolv nu." Antingen så märkte han inte hur skrämd jag blev eller så ignorerar han det bara. Hans andedräkt smeker mitt öra och får mig att rysa. "Är du klar?"

Jag skakar snabbt på huvudet. "Nej. Jag ska byta om." Snabbt flyr jag ifrån honom och springer in till personalrummet och hämtar mina kläder innan jag låser in mig på en toalett. Utan att jag har märkt det har min andning ökat rejält. Ett svagt pirr känns i nedre delen av magen och jag märker att jag är nervös. Jag vilar händerna mot handfatet och ser mig själv uppmuntrande i ögonen.

"Du klarar det här, Celine. Bara en lunch." Jag vrider på kranen så att kalt vatten strömmar ur den och stänker ner ansiktet som har hettats upp rejält. Det enda sminket jag har på mig är mascara och den är vattenfast, så vatten är inget problem.