Känd eller Kär

VIII

Det tar inte lång tid förrän Samuel hjälper mig upp från marken och in i hans privata bil som blev körd till restaurangen av någon. På vägen hem till mig hörs bara motorns brummande och mina svaga flätningar varje gång den ilande smärtan skjuts upp från min vänstra fot.

Jag vägrar se på honom, så därför ser jag bara ut genom mitt fönster och inte på något annat. Bilen är lyxig, såklart, men jag skulle inte märka någon skillnad ifall vi satt i en tjugo år gammal rostig bubbla som skumpade fram på vägen. Vissa människor kanske blir imponerade av tjusiga föremål. Okej, ibland blir jag också det men oftast inte faktiskt. Till exempel märkeskläder. Varför köpa en tröja för femtio dollar när du kan köpa en lika fin fast för endast tjugo eller kanske femton? Det är ju helt onödigt! Visst, du kanske visar folk att du har råd att spendera mer pengar än vad du egentligen behöver men om du letar efter respekt och kärlek så kommer du inte få det tack vare dina mynt och sedlar.

Jag vägrar också prata med honom men han har inte ens försökt starta en konversation med mig. Det enda han har sagt är: "Hur gick det?" och "Vad hände?" i princip. På något sätt känns det som att han vet att jag rymde från middagen. Varje gång han harklar sig eller drar in ett djupare andetag så får jag skuldkänslor och jag känner mig lika genomskinlig som vatten eller ofärgad plast. Jag tror alltid att han tänker säga att han vet eller be mig förklara varför jag gjorde så. Och vad skulle jag isåfall svara? Att jag ville komma bort från honom? Orkade inte sitta vid samma bord som honom? Andas i samma rum som honom? Ännu mindre sitta här i en bil tillsammans med honom?

Jag skakar på huvudet och spänner käken när smärtan far igenom kroppen igen.

"Vad tänker du på?" Jag vet att han tittar på mig men inte hur eller vad det är hans blick säger till mig. Är han arg? Orolig? Nervös? Neutral? Hans röst avslöjar ingenting. Den är blank som ett vitt pappersark.

"Inget", svara jag dumt och vilar kinden mot handflatan. Han suckar.

"Berätta för mig, Celine. Vi ska kunna vara ärliga mot varandra. Inga hemligheter." Nu bryter jag regeln och ser på honom.

"Va?"

"Vad då 'Va'?"

"Vad då: 'Inga hemligheter'? Det ingick inte i avtalet!" Han himlar med ögonen men håller blicken fäst på vägen.

"Om man ska bli någons vän så ingår några självklara saker", säger han som om det vore uppenbart. Well, för mig så är det inte så jäkla uppenbart! Jag har knappt något socialt liv över huvud taget! "Ärlighet är en utav dem."

"Det kunde du ju ha sagt innan", muttrar jag surt.

"Jag ska inte behöva berätta allt för dig, Celine. Läs mellan raderna vet jag! Tänk själv! Om jag får säga det själv så är du otroligt dålig på det." Jag sväljer.

"Och vad ska det betyda?"

"Tänk själv! Du vet redan, sluta ställa så många frågor."

"Ett kontrakt berättar exakt vad som kommer att hända och vad som händer om det här händer och så vidare. Du kan inte bara lägga till saker!"

"Men vi har inte skrivit något kontrakt! Så allt står inte skrivet med tusch."

"Betyder det att jag kan avsluta det här när jag vill?" Han nickar och det blir tyst. Ingenting positivt har hänt på grund av det här än så länge. Så varför skulle jag vilja fortsätta?

"Vill du det?" Han låter väldigt osäker och jag ser hur han ser en aning förtvivlad ut, men försöker dölja det snabbt. Jag rycker på axlarna.