Känd eller Kär

IV

Robbert Pattinson > Markus Facey

><><

Klockan är alldeles snart åtta. Mina ögon vandrar ständigt över till siffrorna uppe i högra hörnet på datorskärmen. Jag är spänd inför planen som Samuel ska erbjuda mig när vi träffas. Två saker gör mig orolig. Den första är om det faktiskt kommer funka överhuvudtaget och den andra är det han sa om att jag inte skulle gilla planen. Han erkände också att Chris inte skulle gilla idén vilket måste betyda att han kommer vara med på 'mötet'. Jag har verkligen ingen lust att träffa den där gubben just nu. Hur kan han ens vara Samuels manager?

Äntligen ser jag att den nu faktiskt är över åtta. Jag låter datorn stå på så att min ersättare bara kan slå sig ner och börjar sedan gå mot personalrummet för att hämta mina saker. Ingen är där inne när jag slår upp dörren. Jag går fram till mitt skåp och plockar fram den lilla nyckeln för att sedan sticka in den i låset och vrida om. Snart så har jag alla mina saker antingen på mig eller i handen och gör mig redo att gå. Men just som jag ska lämna rummet slår dörren upp och jag möts av Markus blåa ögon.

"Markus", säger jag chockat och tar ett par steg bakåt för att öka utrymmet emellan oss. Han ser på mig utan att visa några känslor.

"Celine, vad bra. Jag letade efter dig", säger han och ett litet mystiskt leende letar sig fram på hans läppar.

"Jasså? Vad du än vill så måste vi ta det i morgon, jag har en tid att passa", säger jag ursäktande och försöker ta mig förbi. Men han blockerar dörröppningen med sin vältränade kropp. "Markus?"

"Det tar inte alls lång tid, jag lovar. Ge mig en minut, snälla." Jag ser osäkert på honom och fuktar läpparna.

"Okej, vad är det?" Han sätter sig på en av plaststolarna som står vid borden.

"Jo, jag undrade om du hade lust att äta middag hos mig i morgon kväll? Kanske Thai eller italiensk?" Jag granskar hans ansikte. Den symmetriska käken, raka näsan och de tjocka ögonbrynen. Inget tecken på att han skojar syns. Det här är konstigt, jag har aldrig varit hemma hos honom eller han hos mig. Vi har varit lite mer än bekanta, men inte privat utan bara på jobbet.

"Hemma hos dig? Markus, jag är ledsen men vi har aldrig ens ätit mat tillsammans ute." Jag ser ledset på honom och hoppas att han förstår varför jag tvivlar. "Ursäkta, men jag har bråttom." Ännu en gång försöker jag lämna rummet men när jag passerar hans stol tar han tag i min handled.

"Men på stan då? Snälla, vi kan ta en lunch? Kanske på Lori's Diner nere i Fisherman's Wharf?" Jag suckar, han kommer inte ge sig så lätt.

"Okej, visst. Men min lunch paus är bara en halvtimme, det räcker inte om vi ska dit."

"Jag kan se till att du får en timme längre rast, och det påverkar inte din lön, kan jag lova. Snälla, Celine, vi har känt varandra i sju år och jag skulle gärna vilja påbörja en mer seriös kompis relation." Jag har nog sagt att vi är vänner men vi har aldrig riktigt betett oss som vänner, gjort det vänner gör. Pratat om oss själva. Det som gör att vi vet lite om varandra är information som vi får reda på helt slumpmässigt eller av misstag. Jag var tvungen att berätta om mitt så kallade mål när han en gång tidigare erbjöd mig extra pengar som jag själv tyckte att jag inte hade tjänat. Direkt hade jag satt stop och vägrat ta emot en enda dollar. Jag kommer fortfarande ihåg blicken han hade gett mig. Den sa att jag var den absoluta konstigaste människan på hela jorden som inte tog emot pengar direkt.

"Det var generöst." Jag ler. "Men nu måste jag verkligen gå."

"Får jag fråga vart?" Jag plockar upp tidningen ur väskan och visar artikeln och bilden tillräckligt länge för att han ska kunna se mig och Samuel, samt förstå vad det handlar om.