Ni får aldrig lämna mig-tfc

Kapitel 15

Alices perspektiv ♡

En stor blå buss anlände på stationen och jag hoppades på att Miranda satt på den.
Den hade kommit ungefär fem minuter efter den tid som var planerad.
Jag såg hur massor av folk strömmade ut ur in-och-utgångarna på bussen.
Min blick letade efter en tjej med rött,vågigt hår och fräknar.
När nästan alla klivit av bussen,klev en tjej,som jag hade saknat så mycket,ur bussen.
Hon var klädd i ett par ljusblåa jeans,en grön bomberjacka och ett par svarta converse.
Ett par svarta solglasögon täckte hennes ljusa blåa ögon och hennes röda fluffiga hår var samlat i en bulle mitt på huvudet.
Hon hade ett på svarta hörsnäckor i öronen och en svart sportbag över axeln.
"MIRANDAAAA!!",skrek jag högt och viftade vilt med armarna så att hon skulle se mig.
Jag kände hur jag fick massa blickar av folk,men jag orkade inte bry mig.
Miranda tittade förvirrat runtomkring sig innan hon fick syn på mig och brast genast ut i ett stort leende.
"ALICE!!",ropade hon glatt tillbaka.
Vi började småspringa mot varandra och när vi möttes så kastade jag mig i hennes armar.
Miranda höll sina armar hårt runt min midja och vaggade oss sakta från sida till sida.
"Du kan inte förstå hur mycket jag har saknat dig!",sa Miranda med ett leende när vi släppt kramen.
Ett stort leende trädde fram över mina läppar.
"Jag har saknat dig också."
Jag föste undan en hårslinga med mitt pekfinger och la den bakom örat.
"Allt är så himla konstigt utan dig",sa Miranda aningen nedstämd.
Jag tog tag i hennes arm och började dra med henne mot bussen som vi skulle ta oss hem till mig med.
"Det är jättekonstigt utan dig också.
Allt här i Stockholm är fortfarande ganska ovant för mig. Allt är liksom så stort",sa jag och hon nickade.
"Verkligen,allt är jättestort",instämde Miranda och lät blicken syna allt runtomkring oss.
"Och förresten,nu måste du berätta allt om Felix!",sa hon exalterat efter en stunds tystnad.
"Det finns väl inte så mycket att berätta",sa jag och kände hur kinderna blossade upp.
"Gör det väl visst! Du rodnar ju!",fnissade Miranda fram.
Jag skakade på huvudet.
"Du vet redan allt",svarade jag och tittade ner på de gråaktiga stenplattorna vi gick på.
"Sluta,Alice! Vad döljer du för mig?"
Mirandas isblå ögon stirrade på mig.
"Inget! Vi är bara tillsammans,det är väl inget mer med det?"
"Men jag vill veta hur,när,var och varför!",gnällde Miranda.
Jag suckade.
"Vi kan prata hemma hos mig sen! Nu måste vi skynda oss till busshållplatsen."
Miranda himlade med ögonen och en suck lämnade hennes läppar.
"Du är så tråkig Alice",sa Miranda uttråkat och slog mig skojsamt på armen.

Väl hemma var det dags för middag.
Pappa hade lagat köttfärssås och spagetti,som han visste att Miranda älskade.
Även jag tyckte att det var supergott.
Efter vi ätit hade jag visat Miranda runt i vår lägenhet.
När vi gjort det så gick vi in på mitt rum där vi låg i min säng och lata oss en stund.
"Alice?",frågade Miranda efter en stunds tystnad då vi hade hållit på med våra mobiler.
"Mm?"
Jag tittade upp från min lysande skräm.
"Nu kan du väl berätta lite om Felix?"
Hon frågade så snällt hon kunde och försökte se söt ut.
Jag skrattade lågt åt henne och skakade roat på huvudet.
"Jag är ju din bästa vän och du sa ju faktist att du skulle berätta när vi kom hem till dig. Och nu är vi ju hos dig!",gnällde hon.
Försiktigt placerade jag en mjuk kudde i mitt knä och satte mig tillrätta i sängen.
"Sure!"
Jag plockade upp min mobil eftersom jag tänkte visa en bild på honom.
"Jag kan visa dig en bild",sa jag medan koncentrerat bläddrade igenom mina bilder.
"Här!",sa jag och gav henne min mobil så att hon kunde få syna bilden.
"Men gud Alice!! Han är ju skitsnygg.
Inte visste jag att det fanns så här snygga killar i Stockholm!",utbrast hon förvånat.
Jag skrattade åt hennes chockade min och rättade till min vita t-shirt som jag bar.
"Det visste inte jag heller!",skrattade jag.
"Och juste! Om du ville träffa honom någon dag så kunde jag höra av mig.
I så fall kan jag fråga om hans kompisar vill hänga med,de är rätt snygga de också",sa jag och blinkade med ögat.
"Jaaa,det vill jag jättegärna! Imorgon kanske?"
Jag ryckte på axlarna.
"Visst,om de kan så!"

Efter en stunds pratade om Felix,hans kompisar och massa andra saker,så bestämde vi oss för att gå till Ica och köpa lite godis eftersom vi tänkte kolla på film.
Vi köpte choklad,godisbilar och skittles.
Vi köpte även en Coca-Cola som vi tänkte dela på.
Sen traskade vi hem i den ljumna kvällen.
När vi var hemma igen satte vi på oss myskläder och fixade till lite i vardagsrummet så att det skulle vara mer mysigt.
Vi hällde upp godiset i skålar och plockade fram två glas att hälla drickan i.
När vi hade fixat klart allt kröp vi ner i soffan bland alla kuddar och filtar.
"Vilken film ska vi se?",frågade jag och slängde blicken på Miranda.
Hon tittade på mig med ett stort flin över läpparna.
"Jag vet en jättebra skräckfilm som vi kan se på",sa Miranda och fortsatte flina.
Jag hatade verkligen skräckfilmer,och det visste Miranda mycket väl.
"Men då kommer inte jag kunna sova!",protesterade jag.
"Det är lugnt. Jag kommer ju sova hos dig så det är ingen fara",sa hon samtidigt som hon gick fram till datorn som var kopplad till tv:n.
"Men du kommer ju somna på en gång och så kommer jag ligga ensam i mörkret och inte kunna sova!"
"Men chilla,det kommer gå bra!",sa hon och gick tillbaks till soffan när hon satt på filmen.
"Nej det kommer det inte!"
"Tyst nu!"
Jag suckade lät helvetet börja.

Efter många skrik från min sida och många skratt från Mirandas sida,så var filmen slut.
Miranda skrattade alltid åt mina panikslagna skrik eller mina plötsliga ryck som jag gjorde när det hände något läskigt.
Filmen var verkligen hemsk.
Vi var iallafall väldigt trötta efter filmen,så vi gjorde oss i ordning för att sova.
När sminket var borta,tänderna borstade och våra pyjamas var på,kröp jag ner i min säng och Miranda ner på sin madrass på golvet.
Konstigt nog var det inte så svårt att somna.
Jag somnade ganska snabbt.
Antagligen för att jag var så himla trött.