Ni får aldrig lämna mig-tfc

Kapitel 27

Alices perspektiv♡

När jag och Felix kom fram till udden,där festen hölls,var det fullt utav ungdomar som vilt dansade runt till låtarna som spelades ur de stora högtalarna.
Säkert hälften av dem,var redan riktigt packade.
Och då var klockan bara kvart i åtta.
Nere vid sjön fanns det ett fåtal personer som badade vid den hyfsat stora bryggan.
Det verkade inte vara så skönt att bada,eftersom det var lite kyligt i luften.
Men de som badade kanske inte var några badkrukor.

"Alice?",frågade,eller nästan skrek Felix högt för att överösta den dunkande musiken.
"Ja?"
Musiken var så hög att jag kunde känna basen inom mig.
"Håll dig till mig så att vi inte tappar bort varandra!",skrek Felix och drog med mig in i folkmassan.
Hans hand höll ett stadigt grepp om min,när vi trängde oss in bland alla dansade personer.
Förgäves letade vi efter en plats med lite luftigare yta,men det var omöjligt att hitta.
Vi började därför dansa mitt i den kompakta gröten av människor.
Glatt sjöng jag med till låtarna som spelades samtidigt som jag vilt skuttade runt med armarna i vädret.
Felix skrattade roat åt mig.
Strax därefter kom en okänd kille fram till mig och gav mig en flaska med någon slags form av alkohol i.
Utan att tänka mig för,svepte jag i mig vätskan och fortsatte dansa runt som en galning.

Efter någon timme då jag fått lite för mycket alkohol i kroppen,letade jag efter Felix som jag självklart hade lyckats tappa bort.
På svajiga ben prejade jag mig fram i den täta folkmassan.
Mina ben värkte och jag ångrade grovt att jag inte tagit på mig ett par bekvämare skor.
Min blick var aningen suddig och det kändes nästan som att jag gick i cirklar.
Den oerhört höga basen från högtalarna,dunkade inom mig och jag kände mig illamående.
Jag försökte ta mig ur den värsta folkmassan,för att kunna få lite syre att andas in lugnt då jag ville försöka dämpa mitt illamående.
Med skakiga små steg,klämde jag mig fram mellan alla okända människor.

När jag väl lyckats ta mig ur den stora,dansande klumpen av människor,satte jag mig ner på en sten och drog in djupa andetag.
"Öj,Samuel! Är inte det där hon som fikade med Felix?",hörde jag en okänd röst säga i närheten av mig.
Pratade de om mig?
En obehaglig rysning for igenom min kropp när jag hörde namnet Samuel.
Jag vet inte varför,men jag kände igen det.
Det var någon Felix hade pratat om.
Och om jag minns rätt var inte den där Samuel någon trevlig prick.
"Jo,det är hon",hörde jag en lömsk svara och jag tittade oroligt omkring mig.
Jag fick syn på ett gäng killar,kanske femsex stycken.
Min hjärna var såpass påverkad utav alkoholen,att jag inte kunde greppa riktigt hur många de var.
Sakta närmade de sig mig.
Längst fram gick en kille med ett hemskt flin på läpparna.
Ännu en obehaglig rysning letade sig genom min kropp.
"Tjenare Alicia eller vad du nu heter!?",sa killen längst fram med sin lömska blick riktad mot mig.
Hur fan kunde han veta vad jag heter?
Eller jag heter ju inte Alicia,men Alice och de namnen är ju läskigt lika.
"Alice heter jag faktist!",rättade jag honom med en kanske lite för kaxig ton.
"Same shit!",sa han och slog sig ner på stenen bredvid mig.
Mitt hjärta började bulta hårt i bröstkorgen när han började bli närgången.
Han la sin arm runt mina axlar och jag kunde känna en stark doft av cigarettrök fylla mina näsborrar.
Lite diskret försökte jag skaka av mig hans arm.
Men han tog bara ett stadigare grepp runt mina axlar.
Vart var Felix någonstans?
För just då behövde jag Felix mer än någonsin.
"Hur mår lilla Alice då?",frågade han och flinade stort.
Rädslan växte inom mig när jag kände hur alla killarna i det där gänget,stirrade på mig med elaka blickar.
Men jag visade inte att jag var rädd utan spelade kall.
"Äh,låt mig va!",sa jag och försökte låta irriterad samtidigt som jag slog bort hans arm med mer kraft den gången.
På skakiga ben vinglade jag iväg bortåt.
Jag kunde höra hur killarna skrattade högt bakom mig.
"Hon är kaxig,det gillar vi",hörde jag killen som haft armen runt mig,säga bakom min rygg.
Strax därefter hörde jag deras klampande steg följa efter mig.
Jag försökte öka takten på mina vingliga steg,men det var svårt då både mina ben och fötter värkte något oroligt.
Plötsligt kände jag hur två starka armar tog ett stadigt runt min mage och lyfte upp mig.
Personen-som var killen jag nyss gått ifrån-vred mig om så att jag låg hans armar.
Desperat sprattlade jag med hela kroppen för att han skulle tappa greppet om mig.
Men han var för stark.
"Vad gör du? Släpp mig!",skrek jag och kände hur hjärtat bultade snabbare och hårdare i bröstkorgen.
Både av adrenalin och rädsla.
"Tyst.Vi ska bara ha lite kul",sa killen och kastade upp mig i hans famn då jag glidit ner en aning.
Han bar mig ner mot bryggan med bestämda steg.
Och tätt bakom honom oss,gick hans lilla armé av killar.
"Men vad håller du på med!!?",skrek jag när han klampade längre och längre ut på bryggan.
"Vi ska bara ha lite kul sa jag ju!",sa han hårt och bara hans hårda ton fick mig att rycka till av rädsla.
"Du kanske vill bada lite?",frågade killen retsamt och höll mig över kanten på bryggan.
Resten av killarna skrattade hånfullt bakom oss.
Under mig såg jag den skvalpande vattenytan och jag klamrade mig hårt fast runt hans starka kropp.
Jag ville absolut inte flyga ner i det mörka och säkert jätte kalla vattnet.
Snabbt skakade jag på huvudet.
"Nej,snälla jag vill inte!",pep jag nu ynkligt ut.
Men de bara skrattade åt mig.
"Synd,för dig då. För du kommer nämligen få ta dig ett litet dopp",flinade killen som jag forfarande inte visste vem han var.
"Nej jag ber dig! Snä..."
Mer hann jag inte säga innan han hade släppt greppet om mig så att jag störtade ner i den mörka vattnet.
Vattnet var precis som jag trott,väldigt kallt och desperat vevade jag med armarna för att försöka ta mig fram till strandkanten.
Men det gick inte.
Det var som att min kropp glömt bort hur man simmade.
Jag kunde höra killarnas hemska skratt uppifrån bryggan och jag försökte desperat skrika på hjälp,men min mun blev full med vatten.
Gång på gång sjönk jag ner under vattenytan där jag svalde massa vatten.
Jag hostade grovt när jag kvickt flöt upp,men sjönk lika snabbt ner igen.
Mina armar och ben kämpade hårt för att hålla mig ovanför vattenytan.
Men kraften började ta slut.
Jag hostade mer och mer.
Luften i mina lungor pressades ur och jag tappade medvetandet.
Det ända jag kände var att jag började sjunka ner mot botten,precis som en sten...