Ni får aldrig lämna mig-tfc

Kapitel 32

Alices perspektiv♡

Veckan rullade på snabbt och hade hunnit förvandlats till fredag.
Egentligen hade jag inte gjort något särskilt.
För mestadels hade jag legat hemma i soffan och tittat på massa serier,om jag inte åt eller sov.

Felix hade jag inte hört så mycket ifrån.
Några få sms hade vi utbytt,men inte mer än så.
Även fast att jag ville umgås och prata med honom hela tiden,ville jag inte känna mig påträngande och tjatig genom att skicka massa sms.
Träffat honom hade jag inte gjort för den delen heller.
Det var inte så att någon var sur på den andre.
Eller,det trodde jag iallafall.
Jag var inte sur på honom.
Men om han var sur på mig,kunde ju inte jag veta.
Fast jag kunde inte hitta någon anledning till att vara sur.
Så förhoppningsvis hade han väl bara fullt upp med annat...

Jag suckade milt när jag slog igen locket på laptopen som var placerad i mitt knä.
Som de flesta andra eftermiddagar hade jag legat nerbäddad i soffan med laptopen i knät samt en liten godispåse i min hand.
Regnat hade det gjort de senaste dagarna,så att gå ut var inget jag som fanns på min karta.
Dock så var vädret ganska mycket bättre idag.
Solen sken,men jag var både för lat och utan lust,för att gå ut.
Samt att jag inte hade någon aning on vad jag skulle hitta på utomhus.
Jag bodde ju i en lägenhet,mitt inne i storstaden Stockholm som jag inte riktigt hade hittade sådär väldigt bra i än.
Smidigt reste jag mig upp ur soffan innan jag tassade in i köket.
Ensam hemma var jag också.
Pappa skulle inte få semester förens veckan efter midsommar,som var  nästa vecka.
Suckandes drog jag handen genom min rufsiga kalufs.
Vad skulle jag hitta på resten av denna fredag?
Klockan var bara halv tre än så länge,och jag redan otroligt rastlös.

Med ett plötsligt ljud började min mobil att vibrera där den låg i framfickan på mina välanvända mjukisbyxor.
Snabbt drog jag upp den ur fickan för att titta vem som ringde.
Ett brett leende målade ut sig på mina läppar när jag synat vem det var som ringde.

Felix💕,lyste det på skärmen.
Snabbt drog jag mitt pekfinger över skärmen för att svara.

"Hallå?",sa jag snabbt och log stort.

"Heeeeej,babe!",svarade Felix med sin absolut charmigaste röst.
Det kändes skönt att få höra hans trygga röst igen och att få veta att han inte verkade vara sur på mig.

"Hur är läget? Mår du bra älskling?",frågade Felix med en mjuk och sammetslen röst.
Antagligen för att jag varit tyst en liten stund.

"Jodå,allt är fint med mig....är bara lite rastlös."
Jag harklade mig då min röst blivit aningen hes på slutet.

"Själv?"

Jag kunde höra hur han suckade mjukt på andra sidan luren.
"Jomen det är bra,bara bra. Har rätt fullt med dansen bara. Killarna tvingar mig till dansstudion eftersom vi håller på med en ny koreografi. Det är därför jag inte har hört av mig så mycket de senaste dagarna."

Jag nickade trots att jag visste att han inte kunde se mig.

"Men jag vill ju helst vara med dig och jag saknar dig...väldigt mycket",lade sedan till.
Hans ord relaterade till att en svag rodnad spred sig över mina kinder.

"Jag saknar dig också Felix."

Han var tyst en liten stund.
"Du Alice,skulle du vilja gå och äta middag med mig ikväll?",frågade Felix med en snäll och trevlig ton.
Ett glädjerus for genom min kropp och det stora leendet återfann mina läppar.
Det kändes härligt att veta att han ville träffa mig igen.

"Åh,såklart att jag vill!",svarade jag exalterat och gav ifrån mig ett litet glädjeskutt.

Felix skrattade åt mitt hypade tonläge innan han svarade.
"Okej,så kul! Jag kommer förbi och hämtar dig vid klockan sex. Något mer får du inte veta,det kommer bli en överraskning!"

"Okej...",svarade jag lite undrande då jag funderade på vad han hade för hemliga planer inför kvällen.

"Men vi ses då. Puss!",sa Felix snabbt.

"Puss!"