Ni får aldrig lämna mig-tfc

Kapitel 20

Alices perspektiv♡

Det var den sista måndagen på vårterminen och jag,Felix,Ogge,Oscar och Omar satt på baksidan av skolan bland massa stora containrar.
Vi alla hade hål så då hade vi bestämt att vi skulle träffas här för att prata om vad det egentligen var som föregick.
Det luktade cigarettrök och det låg massor av äckliga fimpar på backen.
Inte var väl detta den mysigaste delen av skolan,men den var avlägsen,vilket var bra i detta fall.
Det var också därför många stod och rökte här.
Jag rätade till den min vita t-shirt och satte mig till rätta på den tomma,röda backen som jag satt på.
Det var en sån där back som det stått glasflaskor i.
Det gick rätt bra att sitta på den,den var inte så obekväm som jag kanske trott.

"Okej,nu ska vi berätta. Men lova att lyssna ordentligt för annars kanske inte du förstår",sa Felix och log snällt mot mig.
Han,Oscar och Ogge satt på någon slags murken stock som var nergrävd mellan asfalten och gräskanten.
Omar satt,precis som jag,på en gammal back.

Jag nickade allvarligt.
"Och snälla bli inte sur på oss,vi vet inte riktigt vad vi ska göra åt situationen!",tillade Felix.
Tveksamt nickade jag igen samtidigt som jag kände oron bubbla upp inom mig.
Var det något allvarligt?
Felix utbytte några osäkra blickar med killarna,som nickade åt honom att börja berätta.
Han harklade sig lite och tittade mig djupt in i mina ögon.
De grönblåa ögonen som var så vackra,såg väldigt rädda och osäkra ut för stunden.
Han tog ett lugnt andetag innan han började berätta.
"Okej Alice,nu kommer jag ta allt från början. Okej?"
Jag nickade.
"Allt började en kväll när vi skulle lämna danslokalen efter en lång träning.
Det hade varit en bra och rolig träning och vi kändes oss väldigt nöjda.
Vi skrattade och skojade med varandra när vi öppnade porten och klev ut ur den stora lokalen.
Alla var nog lite uppe i varv."
Felix tog en paus och suckade milt.
"Några meter bort,stod ett gång killar och rökte.
En utav killarna fick syn på oss där vi skuttade kring som vilda kaniner.
Han flinade innan han viskade något till sina vänner.
Alla blickade upp på oss med läskiga flin över ansiktena.
De började gå mot oss och jag kommer ihåg hur rädd jag var.
Jag viskade panikslaget till Oscar,att det var ett gäng killar som var påväg mot oss.
Diskret nickade jag bort mot de och Oscar tittade ditåt.
Även Ogge och Omar hade fått syn på de och snabbt bestämde vi oss för att gå därifrån.
Vi gick i snabbt takt men vi kunde höra hur de följde efter oss.
Vi ökade takten och svängde av gatan men deras steg kunde fortfarande höras.
Jag vågade inte titta bakåt.
Vi började småspringa och strax därefter kunde jag höra hur de sprang bakom oss.
Jag tänkte precis börja springa men någon fick tag i min arm och vred mig om i en hastig rörelse."
Felix pausade ännu en gång och tog ett djupt andetag.
Jag lyssnade noga på det han sa och väntade med spänning på att få höra fortsättningen.
"Killen som fått tag i mig,han som verkade vara någon slags "ledare",tryckte upp mig mot tegelväggen och berättade för oss hur töntiga vi var som gick på dans.
Han tyckte inte att killar skulle dansa.
Det var bara något som tjejer gjorde,enligt han.
Jag minns hur rädd jag var men jag minns även hur jag blev en aning irriterad.
Utan att tänka mig för slängde jag ur mig en spydig kommentar.
Jag minns dock inte vad jag sa,men det var något elakt och hånfullt.
Han skrattade överlägset åt mig och fortsatte mobba oss om hur töntigt det var att dansa.
Efter en stund av tjafs och plågande ord lämnade de oss ifred."
Felix tittade djupt in i mina ögon med ett allvarligt ansiktsuttryck.
Jag kände sympati.
Försiktigt tittade på killarna där de satt med rätt så uppgivna blickar.
Fast jag var tyst,som ett tecken på att han skulle fortsätta berätta.
"Men sen den dagen har det bara blivit värre och värre och värre.
Vi vet idag att han,du vet den där ledaren,heter Samuel och att han har ett kriminellt gäng.
De har bland annat vapen,pistoler och sånt.
Deras ärkefiender är vi,och de gör allt för att förstöra för oss.
Vi är aldrig riktigt säkra längre."
Jag tog ett djupt andetag för att försöka smälta det jag nyss fått höra.
Alla möjliga känslor bubblade inom mig.
Oro,rädsla,chock,ilska,sympati och förvirring var bara en liten del av alla känslor som spreds sig i min kropp.
"Men varför har ni inte velat berättat för mig?",frågade jag nästan lite dystert.
Felix suckade och de andra killarna satt tysta som lika tysta och stilla som ljus.
"Vi,och allra helst jag,har varit lite rädda för att berätta detta för dig.
Rädda för att du ska lämna oss pågrund av detta",sa Felix tyst och tittade ner i sitt knä.
"Jag skulle aldrig någonsin vilja lämna er!"
Felix tittade upp på mig med en ledsam blick.
Jag fick en stor klump i magen bara av att titta in i de där dystra ögonen.
"Du kan ju råka ut för något Alice! Vill du verkligen riskera att något händer dig,för att få spendera tid med oss?"
Jag nickade säkert.
Aldrig att jag skulle vilja lämna dessa underbara killar nu.
"Jag tänker ta riskerna",svarade jag säkert.
Felix skakade på huvudet med en tung suck.
"Alice mitt hjärta,jag vill absolut inte att något hemskt ska hända dig.
Jag vill att du ska känna dig trygg!"
Jag suckade.
"Jag är trygg,just nu,med er! Vi har inte tid att tänka på vad som kommer kunna hända senare,eller alla konsekvenser.
Vi kan väl leva här och nu,istället för att tänka på vad som kan hända i framtiden.
För att jag vill vara med er,även om det finns risker.
Vi får ta vi en dag i taget",svarade jag bestämt.
Killarna nickade sakta.
"Du har rätt! Vi får leva här och nu och ta vara på alla härliga stunder vi får",sa Oscar försiktigt.
Jag nickade.
"Men ni måste lova mig en sak...",sa jag och bet mig bekymrat i läppen.
Killarna satt helt tysta.
"Ni måste lova!",sa jag lite högre och de alla nickade osäkert.
"Ni får aldrig lämna mig."