Escape - o.m (au)

Fjorton

"Jag är hemma vid fyra men jag vet ju inte när du slutar, så du får försöka ta bussen tillbaka hem igen, om det är okej?" säger George när han precis parkerat bilen utanför skolan. Jag nickar och han svarar också med en enkel nick.

"Bra, vi ses sen, hoppas det går bra i skolan" säger han och blinkar.

"Tack för skjutsen" säger jag och öppnar bildörren. Jag stänger den bakom mig och beger mig mot skolan. Känslan från första dagen i skolan pirrar i magen, men inte på samma sätt. Detta är på ett obehagligt sätt, då var det av nyfikenhet. Frågorna som igår terroriserat min hjärna återkommer och jag känner hur jag ryser till längst armarna.

Jag skakar av mig tankarna och suckar. Allt kommer bli bra..

Jag tar ett djupt andetag, och andas ut. Jag öppnar min handväska och drar ut pappret med all information om skolan. Jag ser mig runt, på den röda skolan i tegel. För att vara Stockholm ligger skolan väldigt avlägset från allt annat. Men det är knappast en ful skola. Den är inte liten, men samtidigt inte en stor skola, trots antalet elever..

Även om skolan börjar om ungefär tjugo minuter myllrar hela skolan av elever. Jag sväljer hårt och kollar ner lite på handen som fortfarande håller i pappret. Handen skakar. Pappret skakar. Jag skakar. Åh hjälp hur ska jag klara av denna dagen? Den har inte ens börjat.

Jag börjar gå framåt med osäkra kliv och kollar mig om mig. Jag kollar på alla och många kollar även på mig.

"Har aldrig sett dig innan, ny eller?" hör jag en mörk, raspig röst säga framför mig. Jag stelnar till och vet inte vad jag ska göra, så blicken är som fastklistrad i pappret. Jag känner hur varma andetag puffar emot min panna jag skakar på huvudet och ser sedan upp lite försiktigt. Vad kan hända?

Och ja, vad kan hända? Är det troligt att man tappar andan samt balansen av att se ett ansikte? Troligt vist inte, men för mig hände det iallafall.

"Felix?!" säger jag förvånat och vinglar till lite åt sidan. Jag granskar kroppen från topp till tå. Och visst är det han. Det där smutsblonda håret perfekt liggandes på huvudet. De gröna, lekfulla blicken och käkbenen som ramar in ansiktet. Han ser lika förvånad ut han, men sedan bildas ett litet flin på hans läppar.

"Hilda" säger han, och jag ska precis säga något men han hinner före. "Jag sa ju att vi skulle träffas igen" säger han och blinkar med ena ögat och ler ett överlägset leende. Som om att han har vunnit något. Och på sätt och vis har han ju det, då vi faktiskt träffades igen. Otroligt nog.

"Så många skolor, och jag börjar just på denna? Varför?" suckar jag. Han skrattar dovt och skakar på huvudet åt mig.

"Ödet, Hilda. Ödet" flinar han och går fram till mig. Han lägger händerna om min midja och jag stelnar till. Han försöker dra mig tätt intill honom, men eftersom jag försöker spjärna emot tappar jag balansen och snubblar in i honom vilket gör att vi ramlar. Jag skriker till och landar på Felix. Jag känner direkt hur mina kinder hettar till och jag kollar ner på Felix.

Han stönar till och klappar med handen på bakhuvudet. Sedan slår han upp ögonen och kollar på mig.

"Felix, Felix, Felix... hur många gånger har jag sagt åt dig att vänta med tjejerna tills efter skolan? Skaffa ett rum" hör jag en röst bakom säga. Jag spärrar upp ögonen och ser ner på Felix som skakar av skratt. Jag reser mig upp hastigt och sopar av all smuts från mina kläder. Ett flin bildas på hans läppar och han kollar ledsamt på mig.

"Ska du redan lämna myspyset?" frågar han och låtsas torkar bort tårar från ögonen. Jag himlar med ögonen men det slutar med en mordisk blick. Myspyset?