Escape - o.m (au)

Tjugoåtta

"Vilken sida?"

"68"

"Sen?"

"Rad 7"

"Sen?"

"Första ordet"

Han stryker under ordet med en blyertspenna.

"Du" säger han. Jag skriver ner det i blocket bredvid första raden av siffror. Felix stannar upp ett tag och lägger ner boken på bordet.

"Är 'du' menat med dig, eller mig?" säger han fundersamt och kollar sig omkring. Jag rycker på axlarna.

"Ingen aning, men troligt vist dig, eftersom det är du som hittade boken i din väska" säger jag och tar en klunk ur koppen med teet som han själv har gjort. Jag ställer ner det på bordet och ser på honom, och han nickar.

"Sant, men det är liksom dig som allting hänt" säger han och skakar på huvudet. Han slår upp första sidan igen. "158" mumlar han tyst för sig själv och slår som sagt upp sida 158. När han fått upp sidan, kollar han på mig i väntan på att jag ska fortsätta.

"Tionde raden, sjätte ordet" säger jag. Han söker med blicken och finner tillslut ordet där med.

"Kommer" säger han, och jag skriver ner ordet på raden under "du".

"Du kommer..?" säger jag och Felix börjar skratta lågt.

"Intressant mening" säger han med ett flin på läpparna, medan han höjer rytmiskt på ögonbrynen vilket får mig att brista ut i skratt. Jag harklar mig och slår till Felix i magen.

"Det är allvar här nu" skrattar jag och han flinar fortfarande. Han himlar med ögonen och efter ett tag fortsätter han.

"Jaja, fortsätt nu" säger han och det gör jag.

"Sida 228, rad 15 och sjuttonde ordet" säger jag och han letar intensivt. Han repeterar orden lågt för sig själv, men jag hör honom ändå, såklart. Han söker med fingret under raderna, och slutar tillslut att söka.

"Att" säger han, och jag skriver ner det under "kommer". Jag höjer fundersamt på ögonbrynen och försöker lista ut vad meningen kan bli.

"Du kommer att.. Att vadå?" säger jag och han rycker på axlarna,

"Ingen aning jag heller, det är därför vi är här nu" säger han och jag himlar trött med ögonen. "Fortsätt bara, jag vill bli klar så fort som möjligt" säger han och jag nickar, och kollar på den sista raden med siffror.

"Sida 320, sjuttonde raden, åttonde ordet" säger jag och Felix slår snabbt upp det i boken.

"Vilket ord sa du?" frågar han.

"Åttonde ordet" repeterar jag. Han söker med blicken och stannar plötsligt upp. Först ser han lite orolig ut, vilket får mig att bli orolig också, men plötsligt brister han ut i skratt. Han skakar på huvudet och slår ihop boken.

"Vad är det?" frågar jag förvånat, och fnittrar lite åt hans skratt. Han ser menande på mig. Han skjuter över boken till mig och säger åt mig att öppna den. Jag kollar på pappret, och slår upp det ordet vi letat efter.

Jag söker med blicken, och finner ordet vi letat efter. Men till skillnad från Felix, känner jag hur kroppen stelnar till is. Jag blir alldeles kall i kroppen, och känner hur allt bara stannar.

" 'du kommer att dö'? Vi har seriöst letat efter ett viktigt meddelande och detta kommer. Hör du inte hur töntigt det låter?" säger han och skrattar, men slutar när han ser mitt allvarliga ansikte. "Hilda, du hör hur töntigt det låter. Det här är säkert bara ett skämt, bara för att de vet vad som hänt dig och din familj" säger han och jag rycker på axlarna.

"Jag tror dock att detta är allvar, Felix. Tänk om alla hade fått ett liknande meddelande? Jag menar, det skulle inte förvåna mig? Vi kan dra hem till mig, för där kan vi säkert hitta någon ledtråd. Till exempel kan Molly ha fått något sms, och George lika så" säger jag, och Felix nickar.

"Om du är så säker, så visst, vi kan kolla det" säger han oroligt, och jag förstår honom. Han är hotad med livet, och hur ska man egentligen reagera på det?

"Vi tar första bästa buss" säger jag och springer ut med Felix tätt efter mig.

~

Väl framme vid huset, hoppar vi av bussen. Med Felix efter mig, går jag till dörren och låser upp dörren. Med ett klick som tecken, så öppnar jag dörren.  Jaga går fort in och sparkar av mig skorna. Jackan behåller jag på, och detsamma gör Felix. Han ser sig omkring.

"Jag har aldrig varit här förut" säger han förundrat.

"Kom, vi kollar Mollys mobil, jag tror den ska ligga i hennes rum, eftersom George tog med den hem" säger jag och drar med mig Felix upp för trappan. Vi snubblar nästan upp för trappan, men tillslut är vi uppe och jag skyndar mig in i Mollys rum. Det står för nuvarande bara hennes gamla nattduksbord och säng utan sängkläder kvar, så jag springer fram till nattduksbordet och sliter upp lådan.

Men det enda som ligger där är en teckning. Jag tar upp den, och ser att den är rätt skrynklig. Jag kollar på baksidan, och ser att det står "till George" med Mollys stil. Jag ler lite, och lägger ner pappret igen. Jag stänger lådan och reser mig upp. Jag kollar lite till över golvet, men ingenting finns.

"Kom, vi går till Georges rum" säger jag och vänder mig om mot Felix. Han nickar och hänger med mig ut till Georges rum. Jag öppnar dörren, och då möts jag av det jag aldrig skulle kunna tänka mig. Utklippta bilder på mig är uppsatta på väggarna, och det är bara mig. Jag ser mig omkring i rummet, och känner hur hjärtat slår hårt mot bröstet.

Då kommer jag ihåg det. Jag springer till skrivbordet och drar upp lådan. Och visst är bilderna kvar. Bilderna där jag var utklippt ifrån. Jag tar bunten med bilder och kollar på alla utklippta bilderna. Och visst är det så att alla bilderna sitter tillsammans. Jag tappar bilderna på marken, och kollar mig omkring. Vem skulle göra det här i Georges rum? Hjärtat slår hårdare mot bröstet och det känns lite som om att det ska hoppa ut ur bröstkorgen på mig.

"Vem i hel.." säger Felix, men avbryter sig själv. Jag skakar på huvudet och suckar tungt.

"Jag vet inte.. Jag har ingen aning" säger jag och kollar vidare i lådan. Och som pricken över i:et finner jag Mollys gamla mobil. Jag slår in koden, och kommer in. Jag kollar bland meddelandena, och som jag hade tänkt mig så har hon också fått meddelande från den skumma personen med okänt nummer. Jag söker upp numret från min mobil, men finner ingen användare. Inte på någon sida alls. Jag lägger fundersamt ifrån mig allt.

"Vet du vem det kan vara Felix?" frågar jag och vänder mig om.

Men till min förvåning är inte Felix kvar där.

"Felix?" ropar jag, men jag får inget svar.

Det är då paniken slår mig. "Du kommer att dö" upprepas i mitt huvud. Och jag springer ut ur rummet. Jag kollar genom alla rum på övervåningen, men finner honom inte. Jag svär lågt för mig själv medan jag springer ner för trappan.

Men när jag kommit ner, stelnar jag till så jag inte kan springa mer.

För jag finner Felix, liggande på marken, med blod sipprandes från både arm och mage.

Men jag hinner inte reagera på det, innan jag gör ett skot vina genom luften bakom mig, och jag känner en plötslig smärta i ryggen, som får mig att falla över Felix. Luften flyr ifrån mig, och jag kippar efter andan, så länge att jag inte orkar med någonting alls mer.

<><>

Min enda önskan atm - döda mig inte så är ni snälla

xoxo