Escape - o.m (au)

Tjugotvå

Det alldeles vita ljuset från taket bränner i ögonen på mig, och får mina ögon att bara göra ondare om det ens är möjligt. Tårarna är slut, jag har spränghuvudverk och gör allt jag kan för att undvika alla torterande ljud omkring mig.

Steg som hårt slår emot stengolvet och ekar mellan de ljusgröna väggarna. Vagnar och sängar med gnisslande hjul som skriker i öronen. Gråtande folk. Pipande ljud från maskiner i olika rum som får det att låta som att en bomb ska sprängas. Och just nu, vill jag allvarligt talat att en bomb ska sprängas.

Att spendera natten på ett sjukhus var inte det jag hade tänkt mig, och inte nog med att jag kanske förlorat min syster, så har jag även förlorat Oscar. Jag såg honom aldrig en sista gång. Hans fina ansikte. Glittrande ögon. Smältande leende.

Men det är inte det jobbigaste.

Det jobbigaste var att jag inte hann säga hejdå - för andra gången i rad.

Och nu ska han iväg till Hawaii. Igen. Han sitter säkert på flygplatsen invänta på planet mot Hawaii nu.

Jag kollar på klockan. 02:38. Jag vet inte hur det hände, men för bara någon minut sen låg jag i en liknande säng som denna. Jag ser ner på sängen som står framför mig.

Mina ögon är svullna och ömma, och inga tårar finns kvar. Huvudverken slår som en hammare mot mitt huvud och halsen är kruttorr.

Jag masserar mina tinningar med de få krafterna jag har kvar i fingrarna, även om de fortfarande är stelfrusna. Jag anstränger mig för att hålla ögonen öppna, och kollar på Molly. Livlösa, inte alls glada Molly längre. Hon var Molly. Nu finns hon inte.

Om jag hade kunnat, eller ens orkat, hade jag slängt mig på marken och gråtit, eller åtminstone gjort något. Men krafterna finns inte där.

Jag vänder mig om och ser ut genom det lilla fönstret och ser att George pratar med en kvinna i en maffig uniform. Jag vet inte exakt vad de säger, då koncentrationen inte ligger på högsta nivå. I vanliga fall, är jag bra på att tyda läppar. Men nu.

Jag vänder mig tillbaka mot Molly, och då känner jag första tåren på länge pressa sig fram.

Jag kommer aldrig mer få se min underbara syster igen. Aldrig. Och jag är den enda som finns kvar av min familj.

För en vecka sedan var allt normalt. Allt var som vanligt. Jag hade en glad familj, som alltid var redo för nya äventyr, och även om vi hade våra uppochner stunder så var vi fortfarande den bästa familjen någonsin.

Kvinnan som tidigare stod utanför med George, står nu vid min sida och ser på liket som jag. Hennes hand läggs på min rygg och hon stryker handen upp och ner så en kortvarig värme sprider sig i det kalla rummet.

"Hilda, var det va?" frågar kvinnan. Jag är för trött för att svara, så jag nickar bara försiktigt, fortfarande med blicken fäst på Molly. "Du måste följa med till ett enskilt rum, så ska du, jag och din morbror prata lite" säger hon och jag vänder huvudet mot henne.

"Farbror" rättar jag henne. "Han är min farbror" mumlar jag och vänder blicken tillbaka mot Molly. Hon suckar.

"Jaja, sak samma, men häng med" säger hon och tar min hand, men jag rycker snabbt tillbaka den och ger henne en varnande blick.

"Varför kan vi inte stanna här? Hon är död, det är inte direkt så att hon hör oss och noterar vad vi säger," säger jag och höjer på ena ögonbrynet. Hon lägger huvudet på sned och ler försiktigt.

"Jag vet att du inte vill lämna henne, men vi måste anteckna på en dator och det finns inte här. Och för det andra, hon är som sagt död. Inget kommer hända henne" säger hon och går mot dörren. Jag ser på Molly och känner hur ögonen vattnas igen. Jag drar med handen över ögonen för att torka bort alla tårar, och sen följer jag motvilligt med kvinnan. Jag orkar inte streta emot, och egentligen, vad kan hända?

Vi går korridor efter korridor, så långt bort från Molly som möjligt i princip. Tillslut kommer vi fram till en mörkbrun trädörr som leder in i ett rum. Rummet känns tätt och instängt, med endast en lampa och ett fönster. Det är stycken tre stolar, en kontorsstol på ena sidan träbänken som kvinnan slår sig ner på, och två fåtöljer som tydligen jag och George ska sitta i.

Jag slår mig ner i ena längst mot fönstret och ser ut. Kvinnan startar igång datorn och den börjar genast låta.

"Hur gammal sa du att du var?" frågar hon plötsligt.

"Femton, blir sexton i sommar" säger jag bara, och fortsätter se ut genom fönstret.

Det är fortfarande mörkt ute, och endast gatlamporna, skyltar och ljusen från bilar lyser upp. För att vara typ fem på morgonen är Stockholm livligt, men det är väl centrum i princip hela tiden skulle jag gissa på. Det är ju inte precis som det avskilda stället jag för tillfället bor på.

Dörren slås plötsligt upp och jag rycker till. George kommer in och slår sig ner i fåtöljen bredvid mig.

"Det tog sin tid att hitta hit" skrockar han och jag ler snett. Kvinnan ler charmigt mot honom och bröstar upp sig lite mer, inte för att det så värst bra ut i den stora uniform som hon bär. Jag fnyser åt henne och ser ut genom fönstret igen.

Hon harklar till sig.

"Jo, det är såhär, att det vi har kommit fram till är att vi vet att det är samma person som gjort båda brotten på din familj, Hilda" säger hon och jag ser hur George stelnar till.

"Så du säger att du vet vem mördaren är?" frågar han med spända käkar, och jag vet att han är inte alls på humör på att höra vem det är. Mina tankar snurrar bara runt om det är en jag känner till? Ett namn som kommer att få mig att rysa och få mig att vilja spy på den.

"Inte säkert" säger hon skakar på huvudet.

"Vem är den misstänkte då?!" frågar George och slår näven i bordet så vi båda hoppar till.

Hon drar in ett djupt andetag och skiftar blickarna mellan mig och George.

"En man vid namn Oscar Molander. Är det någon bekant?"

<><>

Da da daaa..
Nej vad hände nu eller? Jag vet faktiskt inte, så fråga inte hihih