Escape - o.m (au)

Femton

"Vill du berätta mer om dig själv och varför du egentligen är här, Hilda?" frågar mannen och jag känner hur den avslappnade känslan går över till stelhet.

"Ja-jag flyttade hit" stammar jag fram. Bra första intryck att stamma inför sin klass. Great. Kan det bli värre?

"Ensam?" frågar en tjej som pillar på sin underläpp med fötterna uppslängda på bordet hon sitter vid. Jag sväljer hårt. Såklart att det kan bli värre liksom?

"Ne-nej.." mumlar jag och känner hur tårarna ännu en gång hotar. Jag ljuger ju ändå inte, då jag kom hit med George och Molly?

"Tack Hilda, du kan slå dig ner bredvid Hannah" säger han och pekar på en tjej som sitter en bit bak. Jag nickar och går genom bänkarna tills jag kommer fram till tjejen och slår mig ner.

"Wow, första bra intryck på klassen" viskar hon till mig ganska lågt, men jag hör.

"Jag vet, jag lär vara dödens bland vissa" säger jag och biter mig i underläppen.

"Japp, man ska aldrig stamma. Man anses som feg och svag då" mumlar hon och jag ger henne en menande blick.

"Uppmuntrande, verkligen" suckar jag och hon ser flinandes på mig.

"Jag gillar dig redan" säger hon och vänder blicken från mig över till mannen som nu ska kallas min mattelärare.

•

"Så om man dividerar sjuhundra trettiosex med.."

Orden går ihop i varandra och det är bara ett tyst bakgrundsljud som spelar sin roll i min hjärna. All min koncentration ligger på pennan i min hand som jag trycker på varannan sekund i brist på annan underhållning. Jag suckar och skjuter iväg pennan med pekfingret, och långsamt rullar den tillbaka.

Plötsligt skjuter jag iväg den för hårt och den rullar över kanten. Jag ser sammanbitet på pennan när den faller över kanten och väntar på att den ska landa. Nu är jag redo på att få alla blickar på mig..

Men precis då ringer det ut och alla slår ihop siba böcker och reser sig upp från sina bord. Jag kollar mig runt och låtsas som om att inget har hänt, då ingen verkar ha märkt något ändå.

"Vi ses på onsdag igen" säger läraren jag redan glömt namnet på, och jag reser mig också upp.

Jag går mot dörren och kommer snabbt ut i korridoren. Jag tar upp pappret igen med schemat på och ser vad som är nästa lektion. Det står SO med stora bokstäver och jag biter mig löst i underläppen. Usch, jag hatar SO..

"Ey du vill du snacka om det?" hör jag en röst bakom mig säga, och hör på en gång att det är Hannahs. Jag vänder mig om och ser frågandes på henne med ena ögonbrynet höjt.

"Om vad?" frågar jag osäkert. Hon himlar med ögonen.

"Varför du inte kunde förklara varför du är här, för något är det. Det ser jag enkelt" säger hon och synar min kropp från topp till tå. Jag ser ner på mina torra händer som är rödflammiga av kylan och sväljer hårt.

"Mina föräldrar dog i en bilolycka för bara någon vecka sedan" mumlar jag snabbt fram och sätter min ena hand hastigt över munnen. Jag känner mina fnasiga läppar darrar mot min hand och jag backar bak något steg. Vad har jag gjort? Jag har inte berättat för någon, och Hannah, som jag känt under kortast tid här, är den jag berättar det till först?

Hon ser förvånat på mig men sedan ser jag hur hennes ögon blir blanka och blicken medlidande. Hon slänger sina armar runt mig och kramar mig hårt. Jag vinglar till då hennes lilla tyngd får mig att tappa balansen men förblir stadig på mark med Hannah runt mig.

"Åh jag beklagar verkligen, nu förstår jag" säger hon och kollar på mig.

"Det är lugnt, du skulle nog fått reda på det förr eller senare ändå" suckar jag och ler försiktigt mot henne.

"Jo det är klart men-"

Jag känner hur en hand greppar tag om min övre arm och drar mig ifrån Hannah. Jag kollar mig förskräckt åt sidan men kan inte vända mig om då handen håller ett järngrepp om mig. Men rösten avslöjar på en gång vem det är.

"Kan jag få låna Hilda för en sekund?" hör jag Felix säga och Hannah skiftar blicken mellan oss, innan hon nickar och lämnar oss. Jag hinner bara vända mig om innan jag trycks in mot en vägg. Jag ser förvirrat upp mot honom, och jag kan endast se hans flin.

"Vad var det bra för? Jag tänker inte direkt smita, så dum är jag inte" mumlar jag och försöker se in i hans ögon.

"Jag hade tänkt ringa dig igår och fråga om du kunde berätta om det där på bussen som du inte ville ta upp då, men då hade du ju turen att börja på samma skola som mig. Underbart, ellerhur?" säger han och ler lite. Jag försöker dra mig undan, men sitter fast i hans grepp. Istället tar han tag om mina handleder och sätter mina händer över mitt huvud.

"Och vad har det med oss att göra?" frågar jag och han släpper taget om min ena handled. Han börjar dra med mig genom den nu tomma korridoren, till utgången.

"Du ska med mig hem och så ska vi prata" säger han och jag känner hur pulsen börjar stiga.

"Först och främst, detta är första dagen på denna skolan, och det första jag ska göra är att skolka? Knappast. Och sen, vill jag ens veta vad du kan göra med mig? Sen har jag en tid att passa efter skolan" säger jag och faktiskt släpper han min handled. Han lägger tyngden på sitt ena ben och handen på sidan.

"Sure, du vinner. Men seriöst vad tror du, att jag ska mörda dig eller?" skrattar han och jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen. Han ser oförstående på mig, och jag känner hur jag bara vill stycka hans kropp levande.

"Du, säger aldrig så igen" morrar jag och nu börjar tårarna verkligen rinna. Hur kan han ens ha hjärta till att skoja om sånt? Visst, han vet ju inte om att min familj på sätt och vis är mördad, men det är fortfarande inget att skämta om.

"Hilda vad har jag gjort?" frågar han och jag hör hur han går efter. Jag spänner mina käkar när jag ser i ögonvrån att han går bredvid mig, så nu är det min tur att knuffa in honom i väggen. Eftersom han inte är beredd på det, är det inte speciellt svårt att få honom i mitt grepp.

"Vad du har gjort? Jo, du har gjort alldeles för mycket för att jag ens ska behöva slösa min tid på dig. Men det du gjorde var att du skämtade om mord. Och Felix, jag kan berätta en sak, att om det är en sak som är min svaga punkt, så är det att skämta om sånt. För varför jag är här, Felix, är inte för att jag vill. Det är för att min familj mördades."

Jag tvekar lite på orden, då jag fortfarande inte vet om det verkligen var ett mord eller inte. Men det är det bästa jag kunde säga. Han kollar på mig och munnen är öppen. Inga ord kommer fram. Han ska precis säga något men jag är snabb med att sätta handen för hans mun.

"Säg ingenting till mig, någonsin. Du har gjort tillräckligt"

Synen av honom blir suddigare och otydligare att se, så jag skakar bara på huvudet och känner hur underläppen darrar till. Och med det, springer jag iväg med tårarna längst kinderna.

<><>