Escape - o.m (au)

Tjugoett

"Vad menar du med borta?! Hon var ju med sin kompis, hur kan man tappa bort en unge bara sådär?!" skriker jag hysteriskt och känner hur tårarna hotar i ögonvrån. Han torkar bort sina tårar och kollar stressat på mig.

"Jag vet inte men hjälp mig leta!" säger han och försvinner fort ut igen.

Det första jag gör är att ta upp mobilen och letar upp Mollys telefonnummer. Oscar ser konstigt på mig.

"Har hon en egen mobil?" frågar han och jag nickar.

"Jaa, och vid detta tillfället ångrar jag att jag har klagat på att hon är för ung för det för den behövs nu" säger jag och väntar in alla signaler.

Det piper.

Och piper.

Och piper en gång till.

Och en gång till.

Tills telefonsvararen går igång. Jag lägger ner mobilen och kollar mot Oscar men ser honom nästan inte för tårarna som är i vägen. Jag ser honom tillräckligt för att se honom gå mot mig för att krama mig. Jag öppnar mina armar och slänger mig in i hans famn.

"Tä-tänk om vi in-inte hittar henne" stammar jag fram och trycker mitt ansikte mot hans bröst. Han stryker försiktigt sin hand över mitt huvud och pressar mig mot honom. Jag hör hans lugnande hjärtslag mot hans bröst och jag slappnar långsamt av. Tänk att jag är lika levande som han, men känner mig minst lika död som mamma och pappa.

Tanken slår mig som en spark mot huvudet. Jag kan inte förlora en till familjemedlem! Jag ser panikslaget in i Oscars ögon.

"Vi måste hitta henne, jag kan inte leva med att förlora min syster. Vad har vi att förlora!" säger jag och börjar dra med Oscar ut till trädgården. Han låter mig dra honom en bit, tills han stannar upp och ser på mig.

"Ta det lugnt Hilda" säger han försiktigt, och jag ser argt på honom. Ta det lugnt? Min syster är helt borta, och han ber mig vara lugn?! Förstår han inte själv?! Vilken idiot han är. Jag ska slita ut hans ögon och...

Vad tänker jag med? Jag ser på Oscar och han ser med en menande blick på mig. Han går fram till mig, och stannar precis framför mig, och ser ner på mig med längdskillnaden som är mellan oss. Jag ser upp på honom, och han tar ett stadigt grepp om mina axlar och vänder mig om så jag står med ryggen mot honom och blicken in mot skogen.

Jag drar efter andan när jag känner hur hans armar letar sig runt min midja. De tar ett stadigt grepp och får all luft att rinna ur mig och får mig att nästan vilja falla. Men motviljan stretar emot att falla, även om han gör mig knäsvag. Hans varma andedräkt slår kittlandes emot min bara nacke och ger hela kroppen rysningar.

"Lyssna på mig nu" viskar han lugnt i mitt öra, och nafsar lite lätt på mitt öra. Jag fnissar till men försöker och gör allt för att inte skratta. Han kan få mig på andra tankar så snabbt. Han pillar med fingrarna på min tröjkant. "Blunda och ta ett djupt andetag" säger han och jag känner hur hans andetag avtar, vilket visar att han gör som han själv sagt. Jag gör som honom, och drar in andan.

Jag känner hur hans varma andedräkt slår emot min nacke igen och han lossar lite på greppet om min midja.

"Och så andas du ut" säger han, och jag gör som han säger. Tankarna är blandade, och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka på mer än Oscar. "Nå," säger han. "Låt tankarna vila på skogen" säger han, och min blick letar sig genast långt in i skogen. Minnen från olika stunder spelas upp som ett bildspel i hjärnan, och jag känner hur ögonen tåras.

"Jag är inte rädd för skogen" säger jag och ser på Oscar som slutit upp vid min sida. Han ser ner på mig, med blicken som visar att han vill att jag ska berätta mer. "När jag var liten, var jag rädd för skogen. Jag och pappa brukade ibland ta kvällspromenader, och då följde vi en väg som alltid gick förbi en mörk och läskig skog" fortsätter jag.