Escape - o.m (au)

Sjutton

Jag sätter mig i den becksvarta bilen bredvid George och han stänger min dörr. Han går sen runt bilen och slår sig ner i sitt säte. Jag har så dåligt samvete över allt med Oscar. Jag kramade honom inte ens hejdå? Jag sa inte ens hejdå? Usch vad han kommer hata mig framöver.

George sätter sig ner vid förarsätet och svingar in benen efter. Han smäller igen dörren och jag ser på honom.

"Hur hittade du mig? Jag menar, vad gjorde du ens här?" Frågar jag George och han vrider om bilnyckeln. Han trycker ner pedalen och bilen börjar rulla fram. Han är tyst ett tag.

"Jag var ute på stan, och så såg jag dig springandes mellan gatorna så jag sprang efter" säger han och jag höjer ena ögonbrynet.

"Jaha? Okej" säger jag bara, då jag själv inte vet vad jag ska säga som svar. Vilket sammanträffande? Ja, trydligen.

"Vad var det som hade hänt då?" frågar han och jag tvekar på att svara. Jag är rädd att jag ska börja gråta igen. Men tårarna verkar ha tagit slut, så varför inte?

"Jag mötte en kompis på ett café som undrade vad som egentligen hänt och varför jag var här, och såklart svarade jag på hans frågor, men det blev för mycket tillslut så jag sprang iväg, och sen kom du, så typ så var det" säger jag ärligt, och fattar först inte att jag berättat det. Och speciellt för George? Han bara nickar och håller blicken fäst på vägen.

"Vem var killen?" frågar han plötsligt.

"Oscar, han bor egentligen på Hawaii men han är här i Stockholm nu för att hälsa på sina föräldrar" svara jag och ser ut genom fönstret. Vi åker nu på en motorväg, men det är ändå en sorts skog vid sidan om. Jag känner hur jag ryser till av synen och skakar på huvudet så blicken landar på mitt knä.

"Jaha, vem är denne Oscar då?"

"En kille" svarar jag enkelt och jag ser i ögonvrån hur han himlar med ögonen.

"Jag menar, är han din pojkvän eller bara kompis?" frågar han istället och jag skakar på huvudet.

"Nej asså vi är bara vänner" säger jag och ler försiktigt. Jag drar upp mobilen och bestämmer mig för att skriva till Oscar.

Till ; Oscar
17:08

Förlåt för tidigare.. Jag sa inte ens hejdå eller något, jag fick bara sån panik och jag ville inte att du skulle se mig så.. Hur länge stannar du kvar i Stockholm, så vi kanske kan träffas igen? Om du vill alltså.. Vill börja om

Jag är osäker på om jag ska skicka eller inte, men tillslut skickar jag ändå. Liksom, bättre så än inget? Jag lägger ner mobilen och korsar armarna över bröstet.

"Hur kommer det sig att ni känner varandra då?" frågar han och ja ser frågandes på honom. Varför bryr han sig ens?

"Varför undrar du?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Han rycker på axlarna.

"Man skulle ju kunna säga att jag är din pappa nu, så jag måste ju bry mig? Och även om jag inte hade haft vårdnaden, hade jag brytt mig, för jag vill ju inte att min brors dotter ska råka illa ut?" säger han och trummar med fingrarna på ratten. Jag ryser till när han nämner pappa, och speciellt när han kallar sig själv för min pappa. Men det är ingenting jag lägger min energi på, då jag vet att jag förr eller senare kommer ge med mig och kalla honom för pappa.

"Vi träffades på Hawaii när vi var där senast, och sedan dess har vi haft kontakten?" säger jag bara och håller min blick på honom. Hans uppmärksamhet är riktad mot mig, men blicken kan han inte slita från vägen. Han käkben är skarpt och syns därför tydligt, och min blick hamnar sedan längre ner mot adamsäpplet och jag känner hur jag tappar andan lite. Hur kan man vara så sjukt snygg, samt ha ett adamsäpple gjort i himlen, samtidigt som han ska kallas min pappa?! Åh jag kommer aldrig klara två år kvar "hemma".

Vi svänger ganska snart in på parkering till Georges hus. Vi hoppar ur bilen och jag går mot dörren medan han låser bilen. Jag stampar lite otåligt med foten och väntar på att han ska komma och låsa upp. Och det gör han, ganska så snart. Jag stiger in och sparkar av jag skorna och hänger min jacka på en av galgarna.

Jag hör hur någon stampar ner för trappan och då slår det mig - vart är Molly?

Såklart är det hon som klampat ner för trappan, och jag ser förvånat på henne. Hon fnittrar glatt och springer fram och kramar mig. Jag kramar såklart tillbaka, men jag ser upp mot George och ger honom en sträng blick. Lämnade han verkligen hemma själv?

"Har du varit hemma själv?" frågar jag och ser förvånat på Molly när hon släppt mig. Hon nickar och ser glatt på mig.

"George sa att jag fick stanna hemma under tiden som han skulle handla" säger hon och ler. Jag ser mot George och han nickar medan han kliar sig i nacken.

"Jag var som sagt bara borta en liten stund för att handla" säger han och går med kassarna in till köket, vilka jag lagt märke till först nu.

"Även om det inte var länge, kan du inte ta med dig Molly? Man vet aldrig vad som kan hända på 'en liten stund'?" konstaterar jag och sätter handen på min höft. Visst, jag kanske överreagerar men är hälften av ens familj mördad lkn man inte låta bli att oroa sig.

Han ler lite svagt, skakar på huvudet och börjar packa upp ur kassarna. Jag ser argt på honom. "Lyssnar du ens?!" frågar jag och kollar allvarligt på George. Han ser upp på mig och öppnar munnen lite vagt och drar in ett djupt andetag.

"Jag lyssnar, men gjort är gjort och vad kan du göra åt det?" frågar han och höjer på ögonbrynet åt mig. Jag biter mig hårt i underläppen och kan känna blodsmaken spridas i min mun.

"Du kallar dig själv för min pappa, men bete dig som en då" morrar jag lågt och springer upp på mitt rum.

<><>