psykologen | foscar

tio | fria till henne

FELIX

"Hej Felix!" utbrister blondinen när han stigit in i huset och en alldeles för dramatisk suck lämnar mina läppar.

"Kära blondinen, du behöver inte leka trevlig och omtänksam" muttrar jag och ser på honom när han dumpar sina väskor på golvet.

"Dom enda gångerna du kan vara omtänksam är om jag ber dig om hjälp med ett problem, och ett hårt sådant" flinar jag och möter försiktigt blondinens ögon.

Han himlar odiskret med ögonen och drar ena handen genom sitt blonda hår. "Jag är kär i din mor och faktiskt Felix, så jag planerar faktiskt att fria till henne" säger han överdrivet glatt.

Orden som nyss lämnat hans läppar får mig att vilja spy tusen gånger om, i hans mun.

"Du kan inte vara helt seriös just nu. Vad har du tagit?" skrattar jag även fast jag inte finner situationen ett dugg komisk.

Blondinen gör det han alltid gör, ler, ler och ler ännu mer. "Sluta le, sluta vara lycklig med min mamma" utbrister jag och gör allt för att lugna ned mig själv.

För en gångs skull så gör blondinen något annat än att le, han skrattar, han skrattar åt mig, åt mina ord.

"Vafan, sluta bara skratta. Tycker du det här är roligt? Tycker du seriöst det här är roligt?" fortsätter jag bara skrika och det skulle inte förvåna mig om grannarna hör mig skrika.

Men han fortsätter, han fortsätter skratta och hoppar upp på köksbänken. "Varför? Du kan inte vara så kär i en gammal kärring" utbrister jag.

Skratt fortsätter lämna hans läppar, han finner det här roligt på något vänster.

"Kära Felix, jag var inte seriös. Tror du på fullaste allvar att jag skulle vilja gifta mig med en gamling? Jag ville bara se om du skulle bli avundsjuk och tydligen så blev du det".

-