psykologen | foscar

nio | min älskade nova

FELIX

"Morsan?" ropar jag när jag kommer hem och slängt mig i soffan.

Mamma kommer som en hund springandes när jag ropat på henne.

"Vad var det som var så himla viktigt att du var tvungen att ringa hem mig?" muttrar jag och ser på resväskan som står i hörnet.

Mamma suckar stressat, "din mormor har blivit inlagd på sjukhuset idag så jag måste verkligen åka dit idag. Tyvärr har jag ingen aning om när jag kommer hem, det kan vara imorgon och det kan vara om en vecka, så att Oscar kommer bo här under tiden jag är borta" förklarar hon och innan jag ens vet ordet av det har hon lämnat byggnaden.

"Din toyboy alltså...." suckar jag, helt medveten om att hon lämnat huset och inte hör något av det jag säger.

Jag ser på bebisen som mamma och pappa precis kommit hem från BB med och det första mamma säger är; "det är en flicka Felix, det är en flicka". Efter nio månaders väntan så har jag blivit storebror, efter nio månader av tjat på mamma och pappa om när bebisen ska komma.

"Visst är hon fin Felix?" pappa ser på mig med ett lyckligt leende och det enda jag kan göra är att nicka exalterat och le, le överdrivet stort. För lycklig det är vad jag är just nu.

Nova. "Nova" viskar jag och stryker min hand över bebisens huvud, täckt av ett par få hårstrån.

"Vad sa du gubben?" mamma ser på mig med en frågande blick och jag ler ännu större, om ens möjligt.

"Nova, jag vill att bebisen ska heta Nova" säger jag stolt, jag är stolt över att jag Felix Sandman sexton år äntligen har blivit något i sitt liv, en storebror.

Mamma ler lyckligt och stort, precis som jag. "Jag håller med dig Felix. Vad tycker du Peter? Visst ser hon ut som en Nova?" Pappa nickar åt hennes ord.

Min älskade Nova.

-