psykologen | foscar

tolv | kanske stirrade jag ändå

OSCAR

Jag ser på Felix en lång stund när han äter den nystekta kycklingen jag precis lagat. Med mobilen i ena handen och gaffeln i andra är han i sin helt egna värld.

Det smutsblonda håret är rufsigt och inte fixat över huvudtaget, möjligtvis att han dragit en hand genom håret då och då. Överkroppen är bar men jag klandrar honom inte, även fast det är tjugo minus grader utomhus så är det som en bastu inomhus.

"Jag vet att du finner mig attraktiv men du behöver inte stirra" Felix väcker mig ur min trans med ett flin på sina läppar och jag suckar irriterat åt hans ord.

"Jag stirrar inte, jag inspekterar" muttrar jag och genast växer flinet på hans läppar.

Kanske stirrade jag ändå.

FELIX

"Hej Felix" mammas röst är inte speciellt glad eller lycklig över huvudtaget. En kram låter det som att hon behöver men dock är on fem timmar härifrån.

"Hur mår mormor?" frågar jag försiktigt, rädd för att säga fel sak, rädd för att göra mamma ännu ledsnare.

Jag hör hur en suck lämnar mammas läppar och hon snörvlar till. "Sådär, läkarna tror att hon kommer klara sig men det är inte säkert. Jag kommer stanna här tills jag är säker på att hon mår bra" förklarar mamma ledset.

Även om jag vet att hon inte kan se det så nickar jag.

"Och Felix, glöm inte bort att gå på mötena" påminner hon mig om. Om hon bara skulle veta vem min psykolog är.

"Okej" sen lägger vi på, jag orolig för mormor och blondinen i mina tankar.

-