Skogsväktaren

Kapitel 2

Han sitter fortfarande i samma fåtölj när hon vaknar. Till en början märker han det knappt själv, eftersom han somnat, men sedan när han märker att hon rör på sig och stönar slår han upp ögonen, plötsligt klarvaken.

Han kan se att hon har ont, trots att hon slätar ut det smärtsamma ansiktsuttrycket. Hon ler ett ansträngt leende när hon ser honom i ögonen.

"Du behöver inte. Jag vet att du har ont", säger Mattias försiktigt och närmar sig sängen.

"Du behöver inte behandla mig som att jag är pestsmittad, Mattias", säger hon sårat, men slutar låtsas och slappnar av istället. "Har du sovit i den där fåtöljen hela natten?"

Han nickar till svar. Det är som att tungan liksom klistrats fast mot gommen och han får inte ur sig ett ord.

"Du vet att du gärna hade fått sova med mig. Jag sover bättre då" lägger hon till när hon ser hans blick.

"Du hade ont, du blödde. Jag ville inte orsaka dig mer smärta än vad du redan hade", säger Mattias med återfunnen talförmåga. "Vill du ha frukost?" Hans mage kurrar. Hon gör en ansats att resa sig upp, men Mattias är snabbt där och håller henne mjukt tillbaka. "Jag hämtar. Stanna här." Utan att tänka på det ger han hennes panna en snabb puss.

Påväg nerför trappan hör Mattias röster. Han stannar mitt i ett steg och lyssnar. Det är Tolle och en annan mansröst.

"Ni måste lyssna på mig, sir. Den skulle inte vara där, ni har lovat att inte jaga i mitt område", säger Tolle upprört. Pratar han om björnsaxen?

Magen kurrar på Mattias igen. Förrädare, tänker han när han kliver fram från sitt gömställe. Han blir inte särkilt förvånad när han ser kungarikets jägare i smedjan. Han går lugnt in i smedjan och nickar mot honom.

"God morgon", säger han och stannar mittemot honom. Jägaren granskar honom kritiskt med sin grå blick, nerifrån och upp. Mattias känner sig plötsligt väldigt malplacerad och vet inte riktigt vad han ska göra av sig själv. Tolle är genast där med en hjälpande hand.

"Melle, det här är min lärling Mattias. Han håller på att utvecklas till en utmärkt smed." Jägaren nickar deltagande fast hans blick är långt borta.

"Eh.. ja, jag skulle bara gå och hämta lite frukost till Jaka. Hon vaknade precis." Han ursäktar sig och går in i köket som ligger vägg i vägg med smedjan.

Vad gjorde Jägaren i Tolles smedja? Sedan när har han gått till en smedja för att beställa vapen åt... sig själv? Varför granskade han Mattias så kritiskt om han bara var här för några vapen? Ser han honom som ett hot av något slag?

Mattias blir inte riktigt klok på någonting och koncentrerar sig på att göra frukost till Jaka och han själv. Han kokar gröt, förbereder bröd och tar lite av getmjölken och häller upp i två trämuggar.

När han går tillbaka har Jägaren gått. Mattias vänder sig till Tolle.

"Varför var han här?" Tolle släpper svärdet han har i handen med blicken och ser Mattias i ögonen.

"Han ville bara tala med mig. Det var ett tag sedan." Hans blick glider tillbaka till svärdet. Han återgår till att rytmiskt slipa det till dess vassaste punkt. Mattias kan inte riktigt skaka av sig känslan av att det inte bara var därför som Jägaren var här.

På väg uppför trappan hör han ett tyst snyftande. Trots att han vet att det måste vara Jaka ökar han på stegen och när han slår upp dörren sitter hon mycket riktigt uppkrupen i hörnet på hans säng, med tårarna rinnande längsmed ansiktet. Mattias ställer snabbt brickan på skrivbordet och sätter sig på sängen. Han tar hennes händer i sina.

"Vad är det? Har du ont?" Hon skakar sakta på huvudet. Sakta pekar hon mot fönstret. Hennes ögon är rödsprängda och uppspärrade. Han följer hennes finger som pekar mot en död fågel som ligger på golvet framför fönstret. I fågeln sitter det en pil med en bit pergament på.