Skogsväktaren

Kapitel 7

Resten av dagen verkade gå som i ett töcken. Han var inte säker på vad det var han gjorde, men i samma ögonblick som han slet sig ur Tolles famn slutade han gråta. Det kom liksom inga tårar mer, dem var slut, han var uttorkad och kände sig som ett skal.

Han stod upp och såg på Jaka. Såg på hennes ömtåliga kropp som inte längre var henne. Jaka själv var inte kvar här, hon var någon annanstans och skulle inte komma tillbaka. Någonsin. Ett sista ögonkast på Jaka och sedan gick han ut.

Han slängde sig mot dörren och landade på alla fyra i leran. Regnet öste ner men det besvärade inte honom. Han ställde sig upp och började gå, fortfarande med klumpen i magen och med känslan av att hans hjärta aldrig mer skulle svälla upp och bli till sin normala storlek.

Han är inte säker på när han började springa, men rätt som det var sprang han. Och sprang. Och sprang. Och han sprang tills han inte orkade mer och la sig ner på marken med regnet ösande ner i ansiktet och på hans kropp. Han lät det genomsyra honom, kyla ner honom. Han visste att han var tvungen att gå tillbaka någongång och konfrontera röran som blivit efter Jaka. Hennes far skulle skylla på honom, anklaga honom för att hans dotter är död och aldrig mer kommer komma tillbaka.

Innan han vet ordet av har han ställt sig upp. Ilskan har ersatt sorgen. Han vet inte vad han ska göra av sig själv. Rastlösheten är överväldigande och innan han förstått det själv har han gått fram till ett träd och slagit. Trädets stam går av på mitten och faller från honom. Det tar några ögonblick innan han förstår vad det är som har hänt, att han har fällt ett träd med ena handen.

Han ser på sin knoge som borde blöda, som borde vara bruten, men som varken är det ena eller det andra. Det ända han känner är en dunkande smärta som känns i takt med hjärtslagen. Men smärtan är som plåster på såren, den får honom att stanna upp, att tänka efter.

Han inser att han lämnat Tolle med Jakas kropp och ett helvete att reda ut helt själv. Tolle skulle aldrig lämna Mattias i den sitsen och samma andetag som tanken är tänkt får han dåligt samvete och önskar att han aldrig hade stormat ut sådär.

Han vänder ansiktet upp mot himlen och möter regnet. Det smattrar mot hans ansikte och varje droppe lämnar en smått svidande känsla efter sig. Det är en skön känsla. När Mattias öppnar ögonen och ser upp mot himlen ser han att solen står lågt. Det är eftermiddag redan, vilket innebär att han har varit borta hela dagen utan att han vetat om det själv.