Skogsväktaren

Kapitel 3

Han släpper hennes händer och går lugnt fram till fågeln. Hjärtat dunkar ihärdigt i bröstet när han plockar upp fågeln, drar loss pilen och tar pergamentet i handen. Innan han kollar på pergamentet låter han blicken svepa ut, mot skogen som är hans utsikt, för att se till att det inte står någon där nere med en nockad pilbåge, redo att skjuta honom så fort han vänder sig om. Men han ser ingen. Förutom skogen är det tomt.

Han lägger pilen på bordet, stänger fönsterluckorna och går tillbaka till Jaka.

"Håll den där fågeln borta från mig! Jag klarar inte av det." Hon ställer sig nästan rakt upp i sängen av ren och skär panik. Mattias håller upp sin lediga hand, går fram till skrivbordet och lägger ner fågeln bredvid pilen, försiktigt för att blodet inte ska sprida ut sig mer än nödvändigt.

"Vad..." Jaka sväljer "vad står det på pergamentet?" hon sjunker ner mot madrassen igen. Mattias kan se att hon är trött. Han ser ner på lappen i sin hand. Den är blank - tom.

"Tolle!" Ropar han mot dörren, blicken stadigt fäst på Jaka. "Tolle!" vrålar han när han inte svarar. Sedan hör han stegen i trappan och ett ögonblick senare står Tolle i dörröppningen. Mattias ser honom i ögonen.

"Varför skulle någon sätta fast en tom pergamentbit på en pil, sedan skjuta in en duva här?" Han är lugn när han talar, men i honom kan han känna ett ursinne som han aldrig riktigt känt innan. Vad är det frågan om egentligen?

Men Tolle ser knappt år Mattias håll. Han har gått fram till Jaka och lagt sin hand på hennes panna.

"Hur mår ni egentligen, milady?" Hon ser fortfarande skärrad ut med ögonen uppspärrade, rena streck i ansiktet efter tårarna och en ansträngd anding. "Lägg er ner. Ni måste vila." Hon lägger sig lättat ner och suckar tungt. "Mattias. Hon måste få i sig något. Kom hit med mjölken." När Mattias kommit nära griper Tolle tag i hans armbåge. "Se till att ta den där stackars duvan härifrån och tala inte om det i hennes närvaro. Förstått?" Mattias nickar förvirrat men tar med sig duvan, pilen och pergamenten innan han går ner till smedjan för att vänta på Tolle.

                                                                                                ***

Han står och pillar på en kniv när Tolle kommer ner till smedjan. Tolle suckar. Han är trött, det kunde Mattias höra bara av hans steg i trappan. Det är lustigt egentligen, tänker Mattias, hur man kan veta något om en person bara av att höra stegen.

Mattias vänder sig till Tolle med ett frågande ansiktsuttryck, väntade på svar och vägledning om duvan och Jaka. Han får inget svar, Tolle ser inte ens åt hans håll. Han suckar bara, går fram till Mattias och tar försiktigt kniven ur hans hand.

"Vad vet du?", frågar han. Mattias ser oförstående på honom. "Utmana inte mitt temperament nu Mattias, vad vet du?" Tolle tvingar honom att möta hans blick. Han stirrar stint tillbaka in i Tolles pigga blå blick. En blick som det inte undgår mycket.

"Jag förstår inte vad du talar om, Tolle", säger han tillsist. "Vad vet jag om vadå?" Tolle kastar arg iväg kniven mot väggen. Den sätter fast sig i träet med en dov duns. Han vänder sig mot Mattias, raklång i ryggen och en utstrålning som varnar Mattias för att sätta sig upp emot honom. Mattias känner hur han liksom krymper, hur han hukar med ryggen och drar fram axlarna. Han vill slå ner blicken i marken, men där går gränsen.

"Hon kan inte stanna kvar här", säger Tolle. Det tar en stund för Mattias att förstå vem han menar. "Hon måste hem till sin far igen. Innan han blir förbittrad och tar sig hit och skyller på oss att hon har skadat sig."

"Jag förstår", säger Mattias och nickar. Hans blick sjunker till marken. Av någon anledning känner han sig besviken. Han trodde väl ändå inte att hon skulle kunna stanna? Hon hör inte hemma med honom, det måste han väl ändå förstå?

Han gör en ansats för att gå upp till henne när Tolle lägger en hand på hans axel, tvingar honom att stanna kvar. "Inte nu, nu har hon äntligen lyckats somna, flickebarnet." Han vänder sig om, drar loss kniven ur väggen börjar mekaniskt slipa den.