Skogsväktaren

Kapitel 9

"Sluta! Snälla Giddon, sluta! Han älskade henne - kan du inte glädjas över att vår dotter hade någon som älskade henne bortsett från oss?" Jakas mor ser vädjande på sin man. Hade hennes son inte hållit i henne hade hon slängt sig fram mot Giddon och Mattias.

Mattias kan se på Giddons ansikte och i hans ögon att han kämpar med sig själv - han vet inte vad han ska göra eller tycka eller tänka längre. Efter vad som känns som en evighet släpper Giddon honom och backar ett steg - fortfarande kämpande med sig själv. Jakas mor springer fram till honom och omfamnar honom. Sedan vänder hon sig till Mattias.

"Det var inte du som gjorde detta eller hur? Du älskade min dotter." Hon formulerar det inte som en fråga, men Mattias svarar ändå.

"Ja, milady, jag älskade er dotter, och jag älskar hennes själ, vart hon än må vara. Och jag skulle aldrig kunnat skada henne, på något sätt. Jag vill finna den som gjorde detta lika mycket som ni vill, milady." Jakas mor får tårar i ögonen, släpper sin man och går fram till Mattias. Hon lägger händerna på hans överarmar.

"Jag är så ledsen Mattias" hennes röst bär inte och hon börjar tyst gråta. "Du får säga ditt farväl till henne, men det är sista gången du får se henne. Du är inte välkommen till hennes begravning - oavsett hur mycket du älskade henne. Jag är rädd att min man skulle bli förargad om du gjorde det", säger hon när hon samlat sig tillräckligt för att kunna prata. Hon säger det bestämt, men vänligt och med kärlek i rösten. Mattias förstår varför han inte är önskad på begravningen, men det känns ändå som en örfil. Hon vänder sig om och går fram till sin man igen, vänder honom om och börjar så smått gå därifrån, långsamt i väntan på att Mattias ska säga farväl.

Försiktigt närmar sig Mattias Jakas kropp. Hon har blodstänk i ansiktet och på bröstet, men hon ser fridfull ut där hon ligger. Ännu mer försiktigt lägger han handen på hennes kind, som att hon vore en ömtålig porslinsdocka som man är rädd för att förstöra bara genom att röra eller hålla, eller se på. Han sjunker ner på knä på den blöta kullerstensmarken. Tårarna samlas i samma takt i hans ögon som klumpen i hans bröst. Klumpen som han vet att han alltid kommer att bära med sig, som han vet alltid kommer finnas där, klumpen som säger åt honom att han kunde gjort något för att förhindra Jakas öde, klumpen som säger att det är hans fel - alltihop.

Med tårar som faller från hans ansikte, ner på Jakas kinder, böjer han sig neråt, sätter läpparna mot hennes panna, blundar och viskar:

"Förlåt mig, Jaka, jag älskar dig och jag ska hitta den som gjorde detta mot dig. och jag ska slita honom i stycken." Han öppnar ögonen, ställer sig upp med rak rygg, vänder sig om och går samlat in i verkstaden, med en beslutsamhet i ögonen som inte funnits där sedan hans mor levde.

***

En bit längre bort, gömd bakom buskar och träd i övergången från skog till stad, sitter det en ung kvinna, närmare en flicka, och observerar alltihop. Ingen av de i folkmängden vet att hon är där, de vet inte ens att hon existerar. Men existerar gör hon och observerar gör hon också, och hon ser saker som ingen annan gör. Och det hon har sett och observerat ikväll är en ung man, med en stark vilja, trofasta ord och en pålitlig utstrålning, det hon sett ikväll är den nästa efter henne - den som hon, och som alla andra, snart ska kalla för Skogsväktaren.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tycks? Nu börjar det äntligen hända något tycker jag! Skriv gärna en liten kommentar om vad ni tycker, vad ni tror ska hända, vad ni VILL ska hända, om jag ska fortsätta på den osv, osv ;)

Kramar :)