Skogsväktaren

Kapitel 10

De följande dagarna koncentrerade Mattias sig på sitt arbete, de sysslor han hade i hushållet, han fokuserade på att äta, sova, gå upp, göra sina sysslor, träna, jobba och det var så han höll på.

Istället för att låta känslorna ta över, skulle han förtränga dem, lägga de i ett fack tills då han hade tid och ork att ta hand om dem och sortera dem och tänka igenom vad det var som hade hänt. Brännsåret i nacken var nästan läkt, han visste att han skulle få ett ärr, men han brydde sig inte, det är väl ändå ingen som ska se på honom där - det är knappt någon som ser på honom som det är. Han visste att det var för det som hade hänt utanför smedjan, men han struntade i allas blickar, viskningar och pek. Han brydde sig inte - orkade inte. Istället var han som ett skal som gjorde det han skulle och blev bedd om, utan att ställa frågor, argumentera eller överhuvudtaget säga någonting alls som inte var svar på Tolles frågor om hur han mådde, vad han kände över det som hänt, om han ville ha hjälp med något, om han behövde något, och om det var något så var det bara att tala med Tolle.

Mattias visste redan att Tolle fanns där om det var något, och blev därför tillslut sur när Tolle sagt det så många gånger att han kunde imitera honom. Tillslut röt han tillbaka, men så fort han gjort det ångrade han sig genast, bad Tolle om ursäkt och återgick till vad det än var han höll på med.

Han var även medveten om att varje gång han såg sig själv i spegeln skulle han se ärret på sin hals, påminnas om vad det var som hände, vad det var han kunde gjort för att förhindra det, och att han var orsaken till att det var kaos i Jakas familj. Han visste, att från och med nu, var det det ända han skulle se - varje gång han såg sig själv reflekteras i någon spegelyta, varje gång han skulle få syn på sitt ansikte. Och han visste att han skulle hata sig själv för det - längre än vad Jakas familj skulle hata honom, för de kunde säga att det inte var hans fel och de kunde komma över hennes död och hennes öde, men det skulle aldrig han kunna. Han visste att från och med nu, skulle han vara fast med den hemska känslan som han kände. Han skulle vara fast med den tunga klumpen i bröstet som tryckte mot hjärtat, som gjorde det svårare för honom att andas och bara att finnas till. Han visste att tillslut skulle den klumpen väga flera ton och han skulle tillslut krossas och drunkna under den. Och han visste att när den dagen kom, då skulle han prisa den och han skulle hälsa den välkommen med utsträckta armar. Allt det här visste han, och trots det, fortsatte han med sitt liv som om ingenting hade hänt - för han visste inte hur han skulle tackla det på något annat sätt, han visste inte vart han skulle göra av sig själv om han inte fortsatte med sitt liv och höll skenet uppe.

Det ända som var positivt under de dagarna - under den veckan, och nästa, och nästa igen - var att han hade aldrig gjort så fina svärd, dolkar, knivar, hästskor och vapen. Han hade aldrig lagt ner på mycket tid på att färdigställa något som han gjorde nu. Efter varje dag när han hade jobbat färdigt, kom han på sig själv med att tycka att det han gjorde var han nöjd med, det blev bra, och kunden blev nöjd. Men så fort han kommit till den insikten, slog han undan tanken, gled undan och fokuserade - ännu en gång - på det hantverk han höll på med. Han slutade att uppskatta sig själv överhuvudtaget och det han höll på det, hela tiden bärandes på den vetskapen att det var hans fel - det var han som var orsaken till att Jaka var död. Det var han som hade kunnat göra något när han såg den där fågeln, och det var han som inte bara hade kunnat, utan skulle ha skyddat henne - med sitt liv istället för med hennes.

Det var i alla fall vad han sa till sig själv, att han inte borde få leva, det borde vara Jaka och inte han som lever och andas. Men han det han inte tänkte på var att Tolle aldrig skulle klara sig utan honom. Att Tolle skulle gå under utan hans hjälpande händer och hans närhet. Mattias tänkte heller aldrig på att en viss flicka, som fortfarande studerade och observerade, inte skulle kunna klara sig utan honom heller, trots att han inte visste om det än. Och inte bara hon för den delen - utan stora delar av skogen skulle aldrig klara sig utan Mattias och hans oroliga gång när han gick i skogen - minst en timme varje dag - och klagade på sig själv, tyckte synd om sig själv och hatade sig själv.

***

Flickan ville flera gånger kliva fram, ta honom i kragen och ryta åt honom att rycka upp sig, sluta tycka synd om sig själv, att vakna och att ta vara på att han faktiskt lever. För det gör inte den andra flickan längre, tänkte hon och såg på honom genom hans sovrumsfönster. Han glömmer att han kan leva för henne, och inte mot sig själv. Han borde vara glad att han lever, och snart borde han omfamna sitt öde.

Inte heller nu var det någon som såg flickan, ingen som la märke till henne eller ens såg åt hennes håll, för för dem syntes hon inte. För dem fanns hon inte. Det var i alla fall något hon hade fått lära sig, inte synas och inte finnas, alltid hålla sig i skuggan, observera och sedan agera. Att använda det hon fått reda på när hon har observerat. Vissa skulle kalla det för utpressning, hon skulle kalla det för fakta. Det är så många som glömmer bort att se bort från sig själva och upptäcka de människorna omkring sig, bara genom att se på dem och känna med dem. Så egentligen använder hon sig inte utav utpressning, hon talar bara lugnt och stilla med dem och säger att hon vet saker som ingen annan vet, och som de kanske inte vill att andra ska veta.