Sexting

- 39

Än än gång står jag utanför Simons hus. Jag är här tidigt, just för att chansen att Simon är hemma är störst.

Det är Katarina, Simons mamma, som öppnar när jag ringer på och hon ler brett mot mig.

"Caisa," Säger jag och räcker fram handen. "Det var jag som ringde på telefon för några dagar sedan."

"Vad trevligt," säger hon och skakar min hand.

"Är Simon hemma?" Frågar jag sedan och försöker le genuint.

"Ja, det ska han i alla fall vara," svarar hon och skrattar. "Man vet aldrig var den pojken håller hus, men förhoppningsvis är han på sitt rum och sover."

"Ja, jag är ju tidig. Egentligen borde jag kanske sova nu också."

"Men jag kan nog ordna en väckning för Simon, ska du se," säger hon och försvinner in i lägenheten. Jag ser hur hon öppnar en dörr en bit bort längs hallen och säger något jag inte hör.

Hon lyckas faktiskt väcka Simon och efter en liten stund kliver han ut ur rummet iklädd endast ett par mjukisbyxor. Jag sväljer nervositeten och försöker att inte stirra.

Han är så vacker.

Han stället sig på tröskeln och sträcker sig fram mot mig. Förvånat stirrar jag på hans hand som bara befinner sig ett par decimeter ifrån mig. Sedan tar han tag i dörrhandtaget för att dra igen dörren.

Jag som trott att han skulle röra vid mig. Jag slår mig mentalt i huvudet för att jag trodde att han skulle förlåta mig bara sådär. Sedan inser vad jag som håller på att hända.

"Nej, vänta!" Utbrister jag och tar ett steg fram för att stoppa foten i den lilla springan som finns kvar mellan dörren och väggen. Smärtan ilar i foten och benet, men jag biter ihop utan att göra ett ljud ifrån mig.

Dörren glider åter upp och jag möter Simons blick. Tvivlet sitter fast som med spik i de mörka ögonen, men sorgen finns där med.

"Låt mig förklara," säger jag.

Han säger inget, men han står fortfarande kvar och gör ingen insats till att stänga dörren.

"Jag vet att jag gjorde fel," börjar jag och studerar Simon där han står i dörröppningen med samma uttryck i ansiktet. "Men du kan inte skylla allt på mig. Du gör minst lika fel i detta nu. Jag förvarnade dig att du skulle bli sur om du visste vem jag var, faktiskt.

Förstår du också varför jag inte berättade för dig vem jag var nu när du vet? Jag är inte rolig. Jag är inte blond, mitt hår är i princip svart. Jag är inte snygg, inte ens en gnutta gullig. Jag är bara tragisk."

Mitt hjärta hoppar över ett slag när han drar en hand genom håret och tveksamt ser på sina fötter.

"Du kunde väl ha sagt något ändå?" Mumlar han efter en stund.

"Det finns ju en anledning till att jag inte gjorde det. Jag ville inte att du ska se hur jävla annorlunda jag är från den tjejen du skrev med. Jag är inte hon. Jag är ingen av de där sakerna du trodde.

Jag ville inte... Jag vill inte att du ska se hur jävla dåligt jag mår."

Tårarna samlas i mina ögon och jag biter mig hårt i kinden för att de inte ska svämma över. Sedan möter jag hans blick igen och fortsätter med tjock röst.

"Det faktum att du hatar mig gör inte det hela bättre."

"Jag hatar dig inte..." Säger Simon tyst och ser på mig med en sorgsen blick.

"Du bad mig att dra åt helvete!" Utbrister jag argt och bryr mig inte om att tårarna börjar strömmar nerför kinderna.

"Förlåt... Jag menade det inte," säger han och försöker tröstande lägga en hand på min axel.

"Rör mig inte!" Skriker jag och undrar i detsamma hur det kommer sig att Simons föräldrar inte kommit ut i hallen för att se vad som står på.

"Caisa, snälla," kvider han och ser ut att också börja gråta. "Jag var bara arg... Och sårad."

"Du klarar inte ens av att se på mig! Hur kan du då säga att du inte avskyr mig?" Jag torkar tafatt bort lite blött från kinden, men utan nytta.

Än en gång tar han ett steg mot mig och sträcker sig efter min hand.

"Låt mig vara," snyftar jag innan jag störtat ner för trapporna till porten.

"Caisa!" Hör jag honom ropa efter mig, men jag bryr mig inte. Orkar inte.

Jag orkar inte längre.

___
Trouble in paradise ;)

Och tack, tack, tack till alla er som läser. Såg precis att jag hade drygt 1 k reads på första kapitlet och det gör mig otroligt glad! <333

//Pharell Williams

xoxo