Sexting

- 33

Korridorerna börjar fyllas av elever igen, eftersom det närmar sig lunch. Många pratar med höga röster, skriker på varandra och kastar sudd. Som på en typisk skola.

Rakel gillar inte fisk och tycker att vi ska gå till Stjärnis och frossa på bullar och kakor istället. Jag himlar med ögonen och gäspar. För lite sömn fick jag inatt, som vanligt. Hade skoldagen inte börjat klockan tio så att jag fick lite sovmorgon hade jag nickat till för länge sedan.

Jag är just på väg att säga något i stil med att jag är alldeles pank efter mellandagsrean var ett par veckor tidigare och att jag omöjligen kommer kunna frossa i bullar och kakor om inte hon betalar, när jag får syn på honom honom.

Precis som förra gången, på nyårsfesten, tar det en evighet för mig att inse att det är han. Jag ser bara det mörka håret på toppen av den långa, slanka kroppen först, men sedan möter jag hans blick.

Förakt, sorg, bitterhet. Tvivel.

Det är allt jag hinner se innan den byts ut mot kall som sten och han vänder blicken rakt fram igen.

För han hatar mig.

Jag är inte snygg och lång och glad och rolig. Bara någon att tvivla på.

Jag rycker mig hastigt ut min och Rakels armkrok och störtar in på närmsta toalett. Tårarna börjar rinna så fort jag sätter mig på toalocket. Jag tar en bit toapapper och försöker förgäves torka bort tårarna som forsar längs mina kinder.

Det knackar på dörren. Tur att jag låste den, för jag vill inte ens att Rakel ska se mig såhär.

"Caisa? Vad händer? Är du okej?" Undrar hon och jag kan nästan ta på oron i hennes röst.

Jag skakar på huvudet, även fast hon inte kan se mig. Inget är okej.

"Hallå?" Säger hon efter en stund utan svar.

Jag tar en bit nytt papper och försöker samla mig. "Det är bra," ljuger jag. "Jag fick bara en plötslig våg av illamående." Det är i alla fall inte helt och hållet en lögn. För det känns som att magen har vänt sig ut och in och att alla kroppsvätskor pressas ut ur ögonen på mig.

"Ska jag hämta något?" Frågar Rakel efter ytterligare ett tag. Tårarna har slutat forsa och klumpen i halsen har blivit mindre.

"Nej, tack, jag är okej. Men skulle du kunna säga till någon att jag går hem?"

"Okej."

Jag hör att hon inte tror mig. Det är sällan jag är okej. Det vet hon, men hon släpper det. För tillfället, åtminstone.

"Älskar dig." Säger hon och sedan hör jag henne gå iväg.

Det är mitt fel alltihop. Simon hatar mig och jag förstår inte varför jag inte kan släppa honom och gå vidare, som han säger. Han var min vän, men nog har jag förlorat bättre vänner än honom. Så varför tar detta så hårt på mig?

___
Till ijustwhanttobeme ((((:

GOD JUL IGEN

//BENJAMIN SYRSA

xoxo