Sexting

- 96

"Förut sa jag ju att jag inte var redo för att berätta för dig ... om det här", säger jag och ser tveksamt på Simon som sitter i andra änden av soffan. "Inte för att jag är det nu heller... Men jag kände att jag behövde göra det ändå."

Han nickar långsamt och ler uppfordrande, säger med ögonen att han förstår.

"O-okej", klämmer jag fram. Halsen känns lika torr som snus och tungan som ett sandpapper. "Det har väl egentligen hållit på sedan i somras, men då märktes det inte lika mycket. Det var först i ungefär december som jag verkligen började inse att det inte skulle vara såhär, att man inte skulle må såhär. Ja ... och det var ju då samtidigt som vi började skriva med varandra. Perfekt tajming.

När jag fått reda på vem du var och hur otroligt nära varandra vi befann oss geografiskt sett på saken, så kunde jag inte berätta. Det hade gått rejält utför de tidigare veckorna och jag vågade helt enkelt inte släppa in dig, för jag var rädd att du skulle döma mig, precis som så många andra. Dessutom tyckte jag nog om dig för mycket och vågade inte riskera att förlora dig.

Den tolfte januari fick jag en diagnos. Jag hade en depression." Jag vände blicken från mina händer som låg knutna i knät och såg försiktigt på Simon. Han log medlidsamt, men jag kunde inte se något av det där föraktet eller avsmaken jag förväntat mig. Han såg helt lugn ut. Kanske var min berättelse som Rakel sagt - inget ovanligt eller speciellt?

"Det som hände mellan dig och mig under den tiden gjorde det heller inte bättre", försätter jag tyst och känner att en klump börjar bildas i halsen. "Jag tyckte om dig så otroligt mycket och... Och det enda sättet jag kunde dämpa smärtan på var genom att... Ja." Min röst bryts på slutet. En tår rullar sakta nerför min kind.

"Kom här", hör jag till min förvåning Simon säga och ser på honom när han sträcker ut armarna mot mig. Jag kryper över till honom och faller in i hans armar. Han omfamnar mig hårt.

"Förlåt", viskar jag.

"För vadå?" undrar han.

"För allt jag gjort." Jag hulkar till och känner att hans grepp runt min kropp hårdnar.

"Caisa, shh... Det är inget att be om ursäkt för! Du har inte gjort något fel." Simon stryker mig eftertänksamt över håret, innan han fortsätter: "Du vet, jag ville ju inte berätta för dig om vilken min största rädsla var. Du kanske tänkte att det var typ spindlar, höjder eller något liknande. Men när du frågade mig om det, fick det mig verkligen att tänka efter och jag insåg att... Shit, det här är så töntigt." Han skrattar lätt och jag släpper mitt grepp om honom för att kunna se på honom bättre.

"Vadå?" undrar jag med rynkad panna.

Simon lägger händerna över ansiktet och stönar lågt. "Du får lova att inte skratta", mumlar han bakom sina händer.

"Jag lovar", säger jag. Vad är det nu då? Är det något dåligt?

"Min största rädsla är att... Att f-förlora ... dig." Simon ser på mig mellan fingrarna och jag möter häpet hans blick.

Att förlora mig? Mig? "Är det här ett skämt?" frågar jag uppriktigt, för jag kan verkligen inte tro det. Men... Om det nu var ett skämt skulle han väl inte verka så nervös och generad?

Som svar får jag ett löst slag på axeln. "Nej!" säger han och blänger på mig. "Jag menar allvar."

Ett leende smyger sig på mina läppar och jag slår armarna runt hand hals.

Åh, Simon.

___
Tagg på nationella i svenska ((((:

//potathoe

xoxo